nionernas kämpar. Alldeles som om det icke varit nog med partisinnet, blandade sig äfven nepotismen med i spelet. Någon hade skyndat sig ur striden för att berätta händelsen för den hederliga glasmästaren i byn, Modeste Hazebrouck, och hade ingifvit honom en stor ängslan för sin beskedlige systerson Docite Quique, som han sade blifvit alldeles sönderslagen af en vid namn Pipart. Den värde morbrodern rusar in i striden, finner ej sin gunstling, men träffar på Pipart, som han ger en förskräcklig örlil, oaktadt Pipart var alldeles oskyldig! Andiligen ledsnar mån vid att evigt strida. Ett slags stillestånd framkallas af behofvet att hvila sig. Det unga folket från Lers, hvilka såsom verkliga Fransmän stridt en mot tjuge, verkställa sin retraite i god ordning, med lika hållning som de ankommit, under flygande fana, trumslag och med sin kapten i spetsen. Denna retraite hade de segrande innevånarne af Wattrelos bordt respektera. Vid ett dylikt tillfälle skulle Napoleon hafva aftagit sin historiska lilla trekantiga hatt, värdigt åskadat deras afmarsch, och sagt: Ära vare modet, äfven då det icke krönes af segern! Men nej. Wattrelosgubbarne tyckte det vara mnäsvist att de slagne läto trumman gå, och misstyckte att de retirerande, envise som Partherna, åter gafvo dem titlarne af chouaner och carlister. De afsände derföre sitt by-garde för att anbefalla dem, att ej röra trumman. By-gardets autoritet blef icke respekterad, och nu började en ny, ännu lifligare strid. Trumslagaren blef tillfångatagen och förd ull Mairen; soldaterne från Lers blefvo öfverflyglade och sträckte till marken under den öfverlägsna fienden, så grundligt, sade eit ögonvittne, att man endast lemnade dem ögonen qvar för att kunna gråta med. Kaptenen, sjelfva kaptenen bief kastad i ett dike; och det var i detta ögonblick som brodern till kaptenen, Seraphin Quique, vid åsynen af den fara, som förestod anföraren, fattade fanan i ena handen och den fallnes värja i den andra, samt rusade så vildt i striden, att många föllo och en blef sårad i synen. Denna katastrof gjorde slut på striden. Seraphin Quique öfverlemnade sin värja ull By-gardet och enhvar vandrade hem till sig. Men de röde, som de hvite, hade icke ännu hunnit målet för sina pröfningar. De hade väl afgjort sin räkning sins emellan; men de hade en annan att uppgöra med rättvisan. Den 18 Augusti måste de fram för Korrektionsdomstolen ; begge partierna försedde med sina behöriga advokater. — Kongl. Prokuratorn iagttog en behörig jwstemilieu , afbidande att begge partierna, på vanligt sätt utbrytande i ovett och skällsord, skulle anklaga hvarandra och göra ännu klarare och tydligare de anklagelsepunkter , som polisundersökningen på stället lemnat obestämde. Sedan ville ban sannolikt anklaga i samhällets namn. Men — besynnerligt nog — begge lägrens anklagade afhöllo sig ifrån att vidare gifva eid på hvarandra. Domstolen, som derföre utvecklade sanningen utur vittnenas fåordiga anföranden, dömde, i sin opartiskhet, håde röda och hvita att hållas i fängelse, -somlige i 8 andra i 14 dagar, men de fleste blefvo frikände. Morbror Hazebrouck fick plikta 15 francs. Alltsedan har man ej. mer hört af någon batalj vid Wattrelos. .