HDaSte SdUUd, SÅ SCK INA alUllg UCL IlUäSla Spaf UN SIS på deras bländande hvita fötter. Leopold, en ung Fransman, som nyligen befann sig i Tunis, kom tll Nebel, lockad af ryktet om dess skönhet, för att der tillbringa några dagar. Han bodde hos Sidi Ahmed, ur en af de äldsta familjerna i riket, en verklig patriark och som lefde det angenämaste hf, man kan föra. Åren hade förändrat, utan att först alla hans anletsdrag; hans skägg hade grånat, men det var ock allt. Med mannaålderns kraft och öfverlefvorne af en ovanhg skönhet, förenade han gråhårsmannens höghet, ja man kunde säga, voördnadsbjudande behag. Hans hus i Nebel var fullkomligt egnadt att gifva eu begrepp om egenheterne i landets seder, om de nyare tidernas lux och de äldres enkelhet: I öfra våningen, i praktrummen såg man förgyllningar, siden, sammet och marmor i öfverflöd; en svärm af tjenare, Mamelucker, negrer och negrinnor, fruntimmer och hbarems slafvinnor bildade här en slags hofstat, under det i nedra våningen, uti en vidsträckt pelargång, beständigt stod en talrik fårskara, och man måste leta sig fram emellan Beduiner, som, under afbidan på sin herre, satt sig på marken, för att komma till den trappa som förde till praktrummen. Vid middagstiden inneslöt sig Sidi Ahmed uti sitt harem, der han underhöll tio unga flickor. Sidengardinerna nedfälldes, så att blott några få matta ljusstrålar insmögo sig i rummet igenom dunkla glasskifvor. Här glädde ban sig några ögonblick åt musik och dans, tills han uttröttad slöt ögonen, och nu herskade den djupaste tystnad i hela harem, ända till aftonen. Man beskyllde Sidi Ahmed att: försmägta i den sköna Amudas bojor, hvilken, ehuru hon ledde sitt ursprung från de nomadiska stammarne i Daddellandet, var harems hvitaste skönhet. För att behaga den lycklige Ahmed, beslöjade hon ansigtet med sitt sköna svarta hår, och då gaf den azurblåa stjernan, som hon, lik alla flickor af hennes stam, bar fram i pannan, hennes ansigte ett obeskrifligt behag. Om aftonen satte sig den gamle Mobren, utanför sitt hus, lät spruta vatten på gatan, skämtade förtroligt med de sina eller med förbigående, lemnade Beduinerna audiens och roade sig med att se de får äta, dem man förde fram till bonom. Sidi Ahmed, som ullbragt hela sitt lif i sådant lugn, i det inre af sitt hus, kunde väl icke annat än vara af en vänlig karakter och älskvärd i sitt umgänge. Utur alla hans anletsdrag talade godsinthet, och detta hjertliod ga ansigte sade ingen osanning. Leopold vann hans vänskap redan dagen efter sin ankomst till Nebel, ty den gode Muselmannen gick i allt öppet, men dock fint tillväga, och upplät hela sitt hus till sin gästs disposition, med undantag endast af Casa, så kallade han fruntimmernas rum, ty denna helgedom beträdde, utom ägaren, ingen, med undantag af en mycket ung Mameluck och en neger. Sidi Ahmed samtalade gerna; efter måltiden plägade han uppsöka sin gäst, för att underhålla sig med honom på det såkallade Frankiska språket, så nämnde han NHalienskan. Ehuru han höll sig strängt vid Mahomeds bud, så drack han dock ej under måltiden rödt vin; men deserten , hvarvid han hufvudsakligen plögade uppehålla sig, och som bestod af kostbara konfiturer pistaciekakor, granater, oranger, friska dadlar och dylikt, nedsköljdes med herrligt spanskt vin, gult som guld. Af detta vin drack den gode gubben ej så obetydligt emedan det, som han brukade säga, icke tyckte bjertat. Detta gjorde väl ej heller vinet, en väl meddelade det sin eld åt gubbens blod och färgade hans kinder med en lätt rodnad. Leopold kunde då ej upphöra att betråkta detta sköna hufvud, dessa barnsliga och dock så majestätiska anletsdrag, tills slutligen den gamle reste sig, och gick med raska steg till harem. Sorgligt blickade Leopold efter honom, och glek till hafsstranden att inandas den friska hbafslufien. Leopold hade hos Sidi Abmed lärt. känna en ung Musulman vid namn Sidi Ali, en man af en stilla och mild karakter; och denne blef snart hans vän. De tillbragte största delen af dagen tillsammans och gjorde till häst vidsträckta utfarter i trakten. Den unge fransmannen forskade efter gamla inskriptioner, och Ali var honom följaktig vid hans undersökningar, utan att dock hysa något synnerligt intresse för dylika upptäckter. Deltog han ock i sin väns glädje öfver ett lyckligt fynd, så skedde det utan att han kunde förklara det för sig sjelf. Han viste icke, att detta land fordom tillhört Cartagimenser och Romare, ty för honom hade man endast talat om Kristna och Musulmiän. Under det Leopold nedträngde ända uti ruinernas djupaste källarhvalf, eller kröp omkring i de förfallna gångarna, sat Ali på en matta, i skuggan af något träd, och öfverlemnade s 8 åt behagliga drömmar, tlis fornforskaren, barnsligt g ad ET a I fon amoöntnan Af ns AA vt aflar can