Aftonbladet – 10 september 1835, sida 3

— LL Morgenbladet för d. 5 dennes innehåller, angående H. M. Konungens resa, en uppsats, som är af följande innehåll: Christiania d. 4 Sept. Enligt rykte kan H. M. Drottningen väntas hit från Stockholm d. 13 dennes och H. M. Konungen från Throndhjem, öfver Rörås och Österdalen , d. 16. Från Sverige hafva vi icke nyare underrättelser om Konungens resa än från Hernösand af d. 23 Augusti, då Hans Maj:t, efter att hafva bivistat gudstjensten, skulle derifrån resa tillbaka till Sundsvall och följande dagen fortsätta touren åt Östersund. Enligt underrättelserna om Konungens resa, har Hans Maj: t vanligen begifvit sig åstad vid middagstiden eller kl. 2 eftermiddag och. ett par gånger först omkring midnatt ankommit till det utsatta nattqvarieret. Ötfverallt har Hans Maj:t blifvit emottagen med oskrymtad glädje. I Throndhjems Avis af d. 28 dennes (Aug. 2) bafva någre skjutsskyldige i Österdalen låtit införa följande : Underrättelsen, att H. M. Konungen ämnar i nåder besöka Norrigc och genomresa en del af landet, väcker allmän glädje bland allmogen äfven i detta distrikt; men detta interesse, som förenas med lyckan att se Konungen, som med landsfaderlig mildhet och välvilja möter till och med den simpla bonden, är underkastadt ett afbräck , som säkerligen är det enda, genom den nedslående farhågan, att det våldsamma körande, som Hans Maj:ts och dess svits framfart medförer, skall vålla mången landtman skada på hans hästar. Denna farhåga stärkes af erfarenheten från de förra gånger, då Hans Maj:t hedrat denna Jlandsort med sin genomresa. Det är imedlertid ingalunda skjutsen för Konungens egen vagn, som erfarenheten visat vara den farliga, utan vida mera för vagnarna med Hans Maj:ts svit. Isynnerhet hafva köksoch betjent-personalen samt serskilda hönn herrar varit oförsigtiga i detta afseende. Egna förnållanden föranleda, att Hans Maj:ts fortskaffande igenom detta fögderi är mera tryckande än vanligt , nemligen de långa skjutshållen , som dessutom på vissa ställen förlängas af den anledning, att hästantalet är för svagt att utgöra skjutsen vid alla ombyten ; dertill kommer, att de tunga, tröga österdalska hästarne, ovana vid snabbspringning, direkte hemdrifna från de feta fjällbetena, icke duga till en ovanlig hastighet, om ock den försigtighet iakttoges att låta dem lagom svälta, innan de spännas i tygen. Ar 1818 hade . man exempel, att en Svensk herre af Konungens följe tillryggalade en Norrsk mil på en tid af mellan 20 och 25 minuter. Sin dugtighet i att behandla hästar bevisade en Norrsk Baron med att slå sönder sitt sidogevär på en för fet häst, som, spänd ifrån vagnen efter fulländadt 2 2 mils håll, icke kunde stå på benen; imedlertid kunde icke detta kraftiga medel frälsa kreaturet från att blifva förderfyadt eller ägaren från förlusten af en dugtig arbetshäst. — Under det man således med oskrymtad glädje emotser Hans Maj:ts nådiga ankomst, tror man sig böra med frimodighet framställa den önskan, att vederbörande, som hafva befattning med arrangementet af Konungens resetur, och de, som möjhgen kunde halva inflytande på svilens framfart, måtte med omtänksam välvilja göra afseende på de lokala och speciella omständigheter, som göra skjutsväsendet i en smal och glest bebodd dal besvärligare än på andra ställen. Så yttra sig de beskedlige Österdalsboerne. — Att sådana händelser som, de omtalta, så nyss kunnat passera, är verkligen märkvärdigt. Främli ingar, som icke begripa, hvad kronoeller annan tvångsskjuts vill säga, skulle anse berattelsen för en digt; men här i Sverige kunna vi åtminstone tro dem. Vi hafva hört omtalas de tider, då kungsresor voro ansedda för landsplågor, och förkörda hästar utvisade vägen, där de gätt fram. Gustaf Il var namnkunnig för denna otiliga brådska, som icke gör afseende på någon barmhertighetseller billighetskänsla, då det är frågan att förflyua sig från ett ställe till ett annat, äfven om inga angelägna göromål påskynda. Då den, som drager omsorg om vigtiga saker, verkligen har brådtom, kan det skoningslösa misshandlandet af bondens dyrbaraste egendom något ursäktas. Nar Gustaf t. ex. måste flyga från Stockholm till Göteborg, för att rädda staden ur Danskarnes händer, då förebrådde honom imgen några förkörda hästar ; men att samma brådska rådde äfven på lustresor, gjorde hans ankomst fruktad af allmogen. Det berättas jun, att en rik bonde, hos hvilken Kungen gästat och blifvit väl accommoderad, fick tillåtelse alt begära någon nåd och svarade: då får jag underdånigst anhålla, att E. Maj:t aldrig mera kommer härat. Detta raseri att vilja flyga genom landet, är det en sjukdom eller högfärd? eller är det kanske helt enkelt en olycklig okunnighet om hvad våra bondhästar 1: ala, eller huru dyrbara de äro för ägaren? Wi