styrelsens och dynastiens fiender behandla menmskor, hvilka verkligen icke äro fiender till något annat än ministerens system; vi skulle slutligen undersöka, om min steren, då den funnit sitt nöje i att göra den krets trängre, hvari regeringen rörer sig, att hopdraga lederna af de personer, som anses för dess stöd — då den omkring styrelsen och utom denna privilegierade krets tillskapat en vid öken af liknöjdhet och köld, — icke i sjelfva verket ökat factionernas magt, hvilka måste tro, att thronen ej stödde sig på annat än materiella krafter, att dynastien ej slagit djupa rötter i landet, och att hela samhällets belägenhet skulle rubbas genom dess hufvudmans ofåärd. Jag säger än en gång, M. H., att i hvarje annan tid än det ögonblick af cris, hvari vi befinne oss, skulle alla dessa frågor blifva ämnen för det noggrannaste öfvervägande; efter en tids förlopp skola de nödvändigt undersökas och diskuteras. Nu böra vi framför allt sysselsätta oss med det närvarande onda. Om vi äfven se det sådant, som det af ministeren framställes, hafva vi dock atttaga i öfvervägande, hvad det botemedel duger till, som anvisas Oss. Syftmingen af de framlagda lagarna, så säger Hr Konseljpresidenten, är att återföra alla partier inom kartans gränser, åtminstone genom klokheten eller fruktan, om ej genom öfvertygelsen. I flere andra uttryck i samma tal, i alla Hr Sigillbevararens framställningar af motiven, är det allt jemnt frukan, man påkallar såsom förnämsta styrelse-redskapet. I en af våra sista sessioner har ministern för allmänna undervisningen i synnerhet utbredt sig öfver läran om fruktan, med en kraft, en hänförelse, som var lofvärd i en tid, då man åt fruktan gaf ett annat namn. Det ligger moralitet i fruktan, har han sagt oss; och hans slutsats blef, att man bör handla så, som om ingen moralit funnes utan fruktan. Bevars, det är blott för hederligt folks trygghet, som man säger sig vilja injaga fruktan hos de elake; men hvem känner icke, hurusom i störnöiga tider magtens innehafvare dela folket i godt och elakt? Man hörer till de ondas hop, om man ej är till magtens disposition, om man ej delar dess frenesi. Man är medbrottslig med lugnets förstörare,, om man icke förklarar sig för nya straffs användande mot orostiftarne. Usla plagiat! ömkliga härmning af förra styrelsen! Då Hertigen af Berry föll för en mördares dolk, blefvo vi, hvilka då som nu försvarade folkets frioch rättigheter, nästan ansedde för Louvels medbrottslige, emedan vi icke ville rösta för inskränkningen i vallagarna. Det är då egentligen genom fruktan, som ministören ämnar styra hädanefter! Förklaringen är öppen och tydlig. Ministeren inskränker sig icke vidare inom den role, som hon förut valt; hon ger deråt en större utsträckning. Nyss var det blott en motståndsministtre, som ställt sig på defensiven; nu går den från försvar till anfall; det är hon, som söker striden, som vill krossa, tillintetgöra fiender, dem hon förkunnar vara besegrade, som ännu oroa henne. Der hafva vi den sanna och enda grunden för alla de oss förelagda lagförslagen. Snilleansträngningen har icke varit förvånande eller uppfinningen särdeles svår; och sanningen att säga, hvilken annan tillflykt än fruktan finnes för republiker i deras oroligheter, eller för envåldsregeringar i deras kalla beräkningar? För någon tid sedan sade vi med ett slags högmod, att i den cpok, vi nu lefva uti, kunde magten, äfven i sina förvillelser, icke vara grym. Visserligen framträder icke fruktan numera under bild af schavotten, såsom 1793, eller, såsom under vissa perioder af restauratienen, under bild af bödelen, denna slutsten i samhällsordningens hvalf, såsom vissa anhängare af legitimiteten uttrycka sig; men ministeren gör helt oförmodadt fruktan till statens skyddsgud och drömmer numera ej om annat än straffbestämmelser, skärpning af straff, skärpning genom sjelfva verkställningssättet. — Det är således fruktan — väl icke dödens; men hvad man har att frukta enligt de nya lagförslagen, är, i stället för drägliga böter, utsigten till total rum i ekonomiskt hänseende; i stället för ett ofvergående fängelsestraff, inspärring för lifstiden och vanärande straff; det är slutligen, formedelst — förbrytelsernas förvandlande till statsbrott, Perspektivet af ett nytt straff, värre än döden, deportation med fängelse. När ministeren griper till så väldsamma beslut, förgäter den då helt och hållet, att det alltid är farligt att på detta sätt spänna en styrelses fjedrar? att då man lastar maschinen med alltför många bränbara ämnen, löper man fara att se den springa i luften, och att explosionen kan förstöra sjelfva den magt, hvars säkerhet man föregifver sig söka? I IT — PT I . 11 oe TI ee CA TT 2 TT Te