Aftonbladet – 10 september 1835, sida 1

RR er ÅR Rn ———— RIGNONS TAL I FRANSYSKA DEPUTERADE KAMMAREN EMOT DET NYA TRYCKTVÅNGS-FÖRSLAGET. Hr Bignon uppsteg i talarestolen, under allmön tystnad. M. H., sade han, i femton års tid har jag kämpat mot alla af Ludvig XVIII:s och Carl X:s ministrar framställda, mot tryckfriheten fhendtliga lagförslag. Huru skulle jag då i dag kunna tiga? Restaurationen hade vågat mycket; med undantag af ordonnancerna den 25 Juli, vågar nuvarande ministtre mera. Förevarande lag skulle redan, i och för sig sjelf, under konstitutionel synpunkt vara betänklig till sin beskaffenhet och sina följder. Den är ännu mera betänklig såsom corollarium och fyllnad ull en i samma anda uttänkt ny codex. Men är det väl med en lag om itryckpressen, som vi nu sysselsätta oss? Låtom oss vara ärliga nog att ge sakerna deras rätta namn! denna så kaliade tryckfrihetslag, som öfverändakastar alla hittills hysta begrepp och som, kartan till trots, förändrar de lagstodgade domstolar, är 1 sjelfva verket ingenting annat än ett stort maktstreck, en verklig välfärdsutskotts-åtgärd. Det förslagets politiska syftning, som ulgör dess vigt i vida högre grad än den civila. För Frankrike, ytligt betraktadt, är det, då man förbiser angreppet på kartan, icke annat än en bögst eftertänkhg innovation i domstols-systemet. För Frankrike, såsom stat, är det en förändring i ställning med afseende på Europa; Denna sednare sida af frågan synes oss äfven förtjena det allvarligaste behjertande. Vi inse alltfor väl det slags nödvändighet, com tvungit ministeren att för oss framlägga lagförslag, äfven dåliga lagförslag, Då ett folk oförmodadt öfverraskas af en ohygglig tilldragelse, bedröfvas af en blodig katastrof, oroas i afseende på sina käraste intressen, begynner alltid en del af befolkningen att af regeringen fordra ögonblicklig handling, kraftiga steg, lagar för tillfället. Då felas aldrig hetlefrade och ganska ärliga menniskor, som skynda sig att gifva förbittringens råd, att i högsta välmening predika våldsamhet såsom pligt; och sällan kan styrelsen motstå ett rop, som är rent i sig sjelft, fastän blindt genom exaltationen. Då ministrarne komma till oss med lagförslag under dylika förhållanden, veta de alltför väl, att dessa förslag ej äro goda, att de ej kunna vara det — att, med de intryck, som nu sätta alla sinnen i gäsning, det skulle vara en öfvermensklig ansträngning att stadna inom förnuftets, inom rättvisans gränser; och vi åro för mycket upplysta, för att vänta ett underverk. Men detta behof att i hast göra lagar, goda celler dåliga, föranledda af ett stort brott — men dessa stora brott, som oförmodadt komma och sätta staters tillvaro i fara, som hos ett helt folk väcka bäfvan för dess öde, hvarifrån komma de? hvar får man söka deras grund? till hvilka elementer får man hänföra deras ursprung? Vi se det onda, säger Hr Konseljpresidenten, och vi tro oss veta botemedler.? Och hvilket är då det onda, enligt ministerens tanke? Det är ett uppror i sinnena, som ingenting hittills förmått dämpa; det är en moralisk sjukdom, mot hvilken de redan hefintlige lagarne äro kraftlösa; det är, med ett ord, de ytterst motsatta partiernas våldsamhet, som skakar Frankrike. I en annan tid, i de dagar då bilden af en nyss öfverstånden fara icke hindrade besinningens lugn, kunde man undersöka, om regeringen icke i afseende på partiernas våldsamhet skulle hafva någon förebråelse att göra sig; om hon icke bidragit att styrka det ena af dem i dess djerfhet genom en viss benägenhet att närma sig det och genom en otåhlg önskan att draga det till thronen, såsom på sält och vis nödvändigt för dess bestånd. Vi skole då undersöka, om regeringen icke mot det andra partiet visat en förföljelseifver, som ständigt skuffat det fram på skådeplatsen och derigenom gifvit det en fasthet och ett sammanhang, som det icke förut ägde; om hon icke genom ett reiligt misstroende sjelf med flit ökat den skenbara massan af detta parti, 1 Få rr