Aftonbladet – 4 september 1835, sida 2

hvarfvets bildning , sjelfva menniskohjertat hade några fordringar, dem man ej fick förnärma, att förnuftet i sjelfva estetiken, är en makt, på hvars röst man bör akta, och hvars lagar man icke ostraffad får förkränka. Vi torde icke behöfva erindra huru alla dessa konsiderationer blifvit åsidosatta, under de sednare åren. Vi ha i detta blad stundom meddelat en expos af åtskil-: liga den nya Franska dramatikens, mäst utsväfvande produkter, och åskådaren af den Kongl. Theaterns representationer har haft tillfälle, att med egna ögon göra bekantskap med några af dem. Han har t. ex. i Trettio år af en spelares lefnad icke allenast fått se en dramatisk handling uttänjd till en tid af ett tredjedels sekel — ty sådant är numera en bagatell — utan äfven fått se en far i styckets början döende förbanna sin son, och denna son, sjelf, i tredje akten, en i det djupaste elände och smuts nedsjunken usling, nyss bestänkt med en främmandes blod, äfven färdig att gjuta sitt eget barns, för att bemägtiga sig hans guld. Han har i Fostersonen sett denna styggelse afhöljas, som nedsätter menniskan under djuret, som väcker blygsel öfver att tillhöra ett slägte, som begår dylika vansinniga brott! han har sett en ung officer, en man med bildning, finkänslighet och fosterlands-sinne, under det fienden är nära att intaga ett ställe, tätt vid hans fåderneslands hufvudstad, glömma hederns och pligtens bud och lemna sin post, för att begå ett skändligt våld mot en alldeles obekant qvinna som han alldrig förr sett, ett våld, som på sin höjd någon gång foröfvas af den råa soldaten efter slagtningen, och i en eröfrad stad, men om här, begånget under alldeles motsatta förhållanden, väkverstiger all trovärdighet, och ligger utom gränsen af all ursäktlighet. Han har dessutom hört omtalas huru man 1 andra stycken, hvilka ännu icke kommit på vår scen, gått lika långt och nästan ännu längre, huru alla dessa rysligheter och skändligheter, som tillhöra mensklighetens skuggsida, och hvilkas bedröfliga sanning endast upptecknas såsom utomordentliga psykologiska rön, ohöljdt blifvit framställda på skådeplatsen, der de nu mera tyckas höra till ordningen för dagen. Dessa slags stycken hafva rönt någon framgång. Den har likväl härrört, dels från deras nyhet — och det nya finner altid i början sin publik — dels från de grofva strängar i det råa sinnet, som de anslagit, ty det ges altid naturer, hvilka finna en njutning i det lidande, som tillfogas andra, hvarföre äfven skådespelen på Träsktorget och utanför Skans tull aldrig sakna åskådare; men framför allt har den härrört från den talang hvarmed de varit sknfna, från. de bättre känslor, som de väckt, från den: skicklighet, hvarmed de varit utförda, med ett ord från det verkliga värde de kunnat äga, och hvilket öfverskylt eller förmildrat felen eller vidunderligheterna. Så t. ex. för att nämna ett enda bland dem, som också är allmännast kändt, äro de åskådare eller åskådarinnor, hvilka fälla tårar vid fostersonen, de, som icke alls bli varse eller åtminstone glömma den vämjelighet, som ligger till grund för handlingen; för att endast se dem moderliga och sonliga kärleken, dela deras qval och deras fröjder, sympathisera med den olyckliga qvinnan, som tärs af ett lidande, hvilket hon ej vågar yppa, och njuter af en sällhet som hon icke heller vägar erkänna; som bär hela förseelsens tyngd och blygsel, utar att tyngas af någon skuld; som ser lycka, heder och anseende bjudas sig, och nödgas försaka dem, emedan en annans brott invigt henne åt vanäran. — Detta är det som mängden af åskådare fästa sig vid, d. v. s. vid styckets verkeliva förtjenst. De åter, som skåda något närmare till grunden, som nödgas ihågkomma den tråd af orimlighet obh styggelse, som genomlöper hela handlingen, de:känna dervid äckel och obehag, och kunna derföre icke njuta af det goda deri, samt på sin höjd beklaga denna ytterligare förvillelse hos en verklig talang. Nu hafva likväl medelmåttiga skriftställare, efter sådanas vana, altid härmande de utmärktares fel, trott att det var genom dessa, som de vunnit kredit och bifall. De hafva trott att man blott behöfde väcka fasa och afsky, för att intaga och förtjusa; att man ej behöfdejutgrunda mennisko-hjertats hemligheter, utan tjufnästenas, icke studera själen och passionerna, utan arresterna och liderlighetens hemvist, samt att man endast behöfde vara väl hemmastadd i schavotternas uppträden, för att med fördel uppträda på scenen. De ville icke väcka känslor af rörelse, deltagande eller aktning: de ville sönderslita och förkrossa; de liknade gumman i fabeln som, icke nöjd med de gyllene ägg, hennes höna hvarje morgon värpte, slagtade sjelfva hönan, för att på en gång bemäktiga sig den omätliga skatt, hon troddes innehålla. Deras öde har derföre blifvit precist detsamma som gummans: hon fann ingenting annat, än en vanlig hönas innanmäte, och deras arbeten ha gjort ungefär samma effekt som polisprotokollerna och skarprättarens RA Fe