la på sanningen at dessa personers ullvarelse och brott; men; ehuru minnet bestyrker den, sträfva likväl förnuftet emot att tro den, och fantasien nekar helt och hålet att följa det på sina forskningar. Nu förhåller det sig alldeles tvärtom med hvad som behöfves, för att på scenen eller i digten göra en framställning intressant. Vet historiska minnet är i sådana fall helt och hållet neutralt. Det frågar aldeles icke efter om personen eller händelsen någonsin funnits i verkligheten; förnuftet må erinra, att sådant icke tilldrager sig i verlden, att öfverjordiska magter der icke uppträda, att dessa drag af dygd, af ädelmod, af uppoffring, kanhända aldrig, eller åtminstone sällan tröstat och glädt menskligheten. Fantasien säger likväl, att det icke är omöjligt, och förståndet nödgas medgifva, att det dels icke kan evident bevisa omöjligheten, dels måste önska, att digten vore sanning. Härtill kommer den andel känslan alltid äger, så väl i njutningen af digtens skapelser, som deras frambringande. Hon äger sina lagar, icke blott för det sköna, utan äfven för det sanna, som förnuftet icke kan jäfva, ofta icke vill jäfva, och under det hon sålunda säger, att den ädla handlingen, det dygdiga beslutet, den hjeltemodiga försakelsen är sanning, ehuru historien ingenting vet derom, emedan de kunde vara sanning, så förkastar hon deremot, historien till trotts, Brinvilhers, Zvanzigers och Gottfrieds ohyggligheter, som en svart lögn, hvilken afgrunden velat pådigta menskligheten, emedan hon inom sig icke finner något skäl, hvarföre de kunde vara sanNing. Denna estetiska regel, som icke är en skolans uppImnring, utan som ligger i menniskohjertat, skall alltid förkasta idecn att till ett dramatiskt ämne välja vidunderligheter af detta slag; men hon skall ännu mer förkasta sättet för deras utförande sådant det skett 1 Gift6landerskan. Dess författare har begått det misstag vi ofvan namnt, att tro, det man endast behöfver komma åskådaren att rysa och förfäras, för att röra och hänrycka honom. Han har derföre med ett verkligt slöseri hopat, icke allenast alla slags brott, utan äfven deras straff. Man ser här personer eudast framträda för att dö, och andra falla offer för döden utan att man ens sett dem. Man hinner ej få ögonfäste på någon, förr än giftet skördar honoh. Den hedriga qvinnan skildras såsom sjelf ett verktyg, åt en ännu nedrigare älskare, en älskare, åt hvilken hon samtycker att gifva sin dotter, det enda föremålet för hennes bättre känslor, ehuru hon påminner honom om det skändliga förhållande, som förut ägt rum dem emellan. Hon förgifver man, bror, slägtingar, vänner, okända personer, och försöker slutligen att äfven göra sig af med sin förhatllige älskare, sin tillämnade måg. Piesen är icke halfspeld och redan är en del af persoanalen mejad af dödens lia. Nu följer handlingens andra del: straffet. Hon flyr, men ertappas, bedrages och utlemnas åt rättvisan af h person, som hennes eget förord förskaffat medel att fälla henne. Hon ställes inför domstol, hon hotas med sträckbänken, — man har ännu icke funnit tiden vara inne, att verkligen framställa den på theatern, och sålunda fullkomligt troget återgifva Brinvillierss historia, men äfven det kommer kanske med tiden — hon föres slutligen till schavotten, och dör på bålet. Man har sålunda här i ett sammandrag, ämnet till 10 eller 12 sorgespel, i fall nemligen detta ämne endast berodde på att hopa lik och bål på skådeplatsen. Detta stycke är likväl ett synbart bevis på origtigheten af en sådan beräkning. Det är nemligen icke den mer eller mindre ohyggliga katastrofen, som interesserar, rör eller skakar åskådaren, det är dess motiver. Han måste lida, njuta, glädjas, hoppas och frukta med en person, för att kunna deltaga i dess öde; hon måste ha blifvit för honom en vän, en anförvandt, fästad vid honom, genom blodets, kärlekens, de bättre känslornas band, genom ödenas, iehofvens och böjelsernas gemensamhet; först då känner han fröjd eller medlidande i dess öde, först då sitter han med ängslan och bekymmer vid dess sjuksäng, dess hjerta klappar först då vid den fara som botar henne, och ögat flyter i tårar eller bröstet fylles at sorg vid dess bortgång. Der dessa anledningar till iuteresse fattas, der är personen endast för honom en främmande, om hvars händelser eller död han läser i t.dningarne, och om han tillfälligtvis råkar vara ett vittne dertill, lemnar den honom likgiläg; eller gifver på sin höjd åt dess själ endast ett snart förbigående intryck, kanske till och med ett af förakt eller vämjelse. Detta har varit fallet med Giftblanderskan. Om san erkänner att hufvudrollerna deri hafva snart sagt förträffligt gifvits, att det materiella al styckets uppsättning i allmänhet varit oklanderligt, till en del utmärkt både rikt och rigtigt; om man nu säger all icke desto