Aftonbladet – 3 september 1835, sida 2

MILAR BERT 0 jr — — Åöping d. 28 Augusti 1835. Till Hr Grossoch Victuakehandlaren Magister Qvidam Quidamsson. Stockholm. Högtärade Hr Broder! Mycke: estim. af d. 18 hujus hafvit äran emottaga och fägnas ogement af Brors benägna löften angående distinctionen, d:o berättelsen om levern hos vår höga skydds patronessa. Hafvit någon förargelse af brefvet, men lider med nöje för en god sak. Så länge vistandet blifver i Stockholm, utbeder mig mellanåt små noticer, huru sakerne gå. Min broder Pehr frågade häromdagen, med ett skalkaktigt skratt: men hvem i G . . s namn skrifver berättelserna om Kungens resa? och jag får göra Bror samma fråga. Kunde det på något behändigt sätt utforskas, vore högst förbunden; det ger alltid anseende att veta en och annan statshemlighet. Har man ingen, hör man åtminstone ge sig mine deraf; men bättre är det ändock i det hela att verkligen veta något, i synnerhet då man icke har vår höga skyddarinnas konst att gifva sig airer. Stadsfiskalen Litigius, som var närvarande vid broder Pehrs fråga, svarade: ehuruväl man icke kan begära, att, likasom Kejsar Carl V, då han tågade till Frankrike, medtog sin häfdatecknare Paulus Jovius, likaså Konungar på sina resor borde åtföljas af sina Rikshistoriografer; dock likväl och med fästadt afseende på målets beskaffenhet och Statstidningens mer eller mindre reputation och anseende, som bör ligga hvarje trogen undersåte om hjertat (likasom hos vår frånvarande vän Quidamsson annan maculatur ligger om kött och smör), thy anser jag icke oskäligt vara, att på dylika resor någon litterat person medföljde, för att författa rapporterna utan allt för mycken svulst och sladder, hvilket ingalunda behöfves, då föremålet är så högt och folkets glädje och tillgifvenhet så stora och oskrymtade, att den enklaste berättelsen derom säkert vore den bästa. Så talade vår fiskal; och en rysning genomgick mig och de öfrige få utvalde. (Jag hoppas, att Bror anmäler mannens upproriska tal hos Justitix-Kantzleren, i synnerhet om vi skulle vara lyckliga nog att till detta embete få en så loyal herre, som t. ex. någon af Dagbladets insändare). Vår underdåniga rysning vågade vi dock icke lata allt för tydligen påskina, i anseende till ett fräckt skratt, som öfverväldigade mängden af de närvarande. (Jag tror, jag har glömt säga, att samtalet ägde rum på klubben, just som posten var ankommen). Jag vågade imedlertid anmärka, huru obehörigt och opatriotiskt det är att i allt söka, såsom den aflidne hedersmannen Granskaren alltid uttryckte sig, smäda och nedsätta våra inre förhållanden; och ingen kunde ju neka, att Statstidningen och dess rapporter är ett af våra inre förhållanden. Jag hade all anledning förmoda, att den höge resande omgifvit sig med män, som utmärka sig genom liuerär bildning och lika mycken frisinthet, som bekantskap med folket och landet, ty utan sådan omgifning vore resan af föga nytta. Detta vore kändt, och en af de medföljande adjutanterna hade ju, med hopp om Sframgång, såsom han låtit förstå, nyss sökt att blifva Teater Direktör, hvilket jag hört skall på visst sätt vara ett litterat embete. Till slut anförde jag, med ljudelig stämma, min öfvertygelse, att det endast äro liberale och oppositionsmän (hvilket vill säga revolutionsmän, såsom vår höga skyddarinna nyss bevisat), som våga påstå, att man icke anfaller Konungen, då man häcklar Hans omgifning och Statstidningen. — Jag väntade mig stor effect af detta tal; men, kan du tro? det hade ingen annan verkan, än att Pehr yttrade, med en föraktlig höjning på axlarne: Bror Nils Eric talar efter sitt pund. För öfrigt är skörden god; och det är endast Iiberalismen, som påstår, att hafran är hågot ojemnt mogen och slö. Detta olycksaliga parti söker i allt nedsätta H. Maj:ts, styrelse och våra inre förhållanden. Det är ju t. ex. gudlöst att vilja inbilla allmänhetev, att det är långt efter hästar till H. Maj:ts resa! Hvad angår det allmänheten? Med estime tecknar c.