qvinnor, men den unga Mulatskan och Donna Luisa fanns icke der. Ack ja! jag visste allrför väl: Indianerne tycka om unga qvinnor, de gamla mörda de, med männer och barn. Derefter gick jag omkring hyttan, icke i hopp att göra någon vigtig upptäckt, utan endast att slippa vara vittne till fadrens förtviflan och min väns ännu rysligare dvallika slöhet, hvaruti han åter nedsjunkit. Denna sida af huset hade elden ännu ej angripit, men jag såg något, hvars konturer jag ej rätt kunde urskilja, ligga vid väggen; jag stötte derpå med skaftet af min ridviska och trodde mig höra en suck. Jag böjde mig ner och såg uti en Indians svarta glänsande ögon; jag for tillbaka, drog en pistol och ville aflossa den på honom, då elden fladdrade starkare upp och jag såg att ett långt spjut genomborra honom och hösten, så att han var fastspetsad vid djuret. Hans min förändrades ej då jag satte mynningen af mia pistol för hans panna. Detta och det manliga mod, hyvarmed han fördrog sina rysliga qval, gjorde ett sidant iniryck på mig at jag ovillkorligt sänkte mitt vapen vch tilltalade honom på Spanska. Jag laste i hans ansigte att han förstått min fråga, men antingen kunde han ej tala för smärta, eller var det af infödingarnes karakteriserande cgensinnighet; han gaf ej något svar, Imellertid hade min följeslagare äfven tillkommit, och den unga anföraren fann snart medel att göra vilden mera böjd för meddelanden. Han satte sim dolk för vildens bröst och sade: Om du säger oss hvad o det blifvit af folket i hyttan; så skall jag i ögonblicket göra siat på ditt qval; men tiger du esensinnigt, så må Jimarne äta dig lefvande. Tala. vill du eller vill du ej? Med stadig stämma svarade Indianen: En tapper krigare fruktar ej döden, han må komma huru som ieldsi, och Sangluca är en af sin stams tappre. — Men, invände den unge Guacho, en tapper krigare bör önska sig doden innan plågorna bryta hans mod, och då han ej mera kan föra sin Jans bör han gå att sofra hos sine fider. Cör mig ej otålig; tala: ja eller nej? —— tcet ör likgiligt, sade han sagta till mig, Com vii dag eller i morgon sända honom till afsrunden; men han endast kan säga oss om någon af hyttans invånare undgiut döden. Se på lansen, endast en indians arin kan hafra kastat den. Vi måste med list lösa hans tunga. — Nå,? fortfor han åter, vänd ull Indianen, den hvita som nedsträckt dig der hav gjort sin sak bra.? — Nej, sade den vilde hastigt och med föraktlig ton, nej, det hade ingen hvit kunnat, en Indian, min hjertas vän har borrat lansen genom mig. Vi stridde om flickan med de svarta ögonen; han segrade, j ag föll; men jag dör dock för en tapper hand.? — POrogue I utbrast Don EBchivera; Hvad säger du? Halva de bortröfvat mir dotter? Mit älskade barn bland en hop mördare! Utsatt för köld, hunger — han tystnade; föreställningen af de lidanden han uppräknade, af andra, som han ej vågade nämna, öfverväldigade honom. Han nedkastade sig på marken och öfverlemnade sig ät förtviflan. Med förundran, blandad med förakt betraktade Indianen detta utbrott af faderssmärta. Hvarföre gråter du gubbe ? sade han efier en stunds tystnad. Ton blir hustru till en tapper man; hennes barn lefva ej der uti städer, de lefva under himmelens tak och ja, sa lejon och bleka ansigten. — Hyad !? utropade Guac ho rasande och stötte sin dolk uti Indianens bröst; far till helvetet! du tillhör det! Ett triumferande le nde flög öiver de vanställde anle!s sdras sen, han upplyfiade sin arm mot stjernorna och sade: Indianernes Gud har ej något helvete! der borta på de stora hedarne, der jaga mina förfäders sjäjag gar till dem. lar, och j Jag stod betagen af den ry I a anblick Dn H häftigt utrop af Don Jose uppskrämde mig. Jag säg upp och varseblef en menniskoskepnad, med en dolk i hand, träda ut ur det beinnande huset. Manucns ansigte var bostänkt med blod och sot; han kastade cen skarp blick på oss, trädde derpa fram emot köpmannea och sade: Don Jose, se i mig Leonardo ! Den ål deige mannen svarade blott med ett utbrott at fasa. Jag är, fortfor han bittert, den Teonardo, hvars moder blef förrådd af din fader, skymfad af dig och åc dina, och lika med mig jagad ur huset. Men jag är hämnad: din dotter, ditt enda barn har jag leranat ål en fndlan! Kan all din rikedom trösta dig! Nej lika litet som de qval jag känner kunna aftvå min sons blod, som ropar öfver mig, och återge mig de mina, sett dödas inför mina ögon. Men jag är hämnad! Hyad gör det att det slag, som twäffat ditt bjerta, förut krossat mitt? Och dis unge ohetvänksamme fortfor he an vänd till Ord, dig hav jag velat fv cn, då ett ,; dem jag sa hur en Cmua