Aftonbladet – 1 september 1835, sida 3

nom till sansning. Min otålighet stegrades med hvarje ögonblick och jag drog Ord med mig ut till Don Jose, hvilken jag fann på gården midt ibland en trupp ryttare, hvilka alldeles icke visade någon lust att lemna stället, och komma i handgemäng med Indianerna. Detta förskräckte mig; hela vår plan tillintetgjordes, om de icke kunde bevekas till uppbrott. Don Echivera, sade jag, bjud dem tolf dollars per man; hvarje ögonbhck är dyrbarare för oss än guld. — Unge man , svarade gubben, med en förebräende ton, twor pi att jag räknar mina dollars då det gäller mitt barns lif? Ack jag gaf allt, allt, om min douer hvilade vid mitt bröst! jag har ej bjudit dem dollars utan åt hvar man tjugufyra lod guld; men de visste kanske knappast huru mycket detta är, och de voro obevekliga. Nu återstår för mig blott att tilliala dem ur en ton, som de bättre förstå. — Solda:er ropade han, hören mig: vice-konungen har ställt er under mitt befål, och om jag ville kunde jag lata er hårdt plikta för er uppstudsighet; men jag will hellre genom godhet förmå er att lyda, derföre svär jag, och J veten att milt ord är mig heligt, att hvar och en, som inom en fjerdedels timma är färdig till uppbrott, skall erhålla, då vi komma hem, en sadel med betsel, rya sporrar och en kanna bränvin. knappt voro de sista orden uttalade, så förkunnade ett allmänt hurrah ! att de gjort verkan; alla skyndade till sina hästar, och snart var hela truppen rustad. Tysta tågade vi i månskenet... Vi hade ännu fem till sex mil till Guachons hytta, dit vi hade tagit en annan väg än den jag på morgonen färdats. Då kom hastigt en af förtruppen tillbaka till oss och ropade: i vär väg ligger ett hk och der håller en ond ande vakt. Då jag visste huru vidskepligt detta folk var, fruktade jag elaka följder af denna tillfällighet, jag sporrade derföre min häst och skyndade att sjelf upplysa denna sak ; Ord och några soldater följde mig. Tjutet af en sårad hund förde oss suart fram till liket, som det trogna djuret hade tll hälften uppgräft ur jorden, och jag igenkände den olyckliga Tebaldo och hans hund. Den gamle barbaren hade illa tvilltygat det stackars djuret; men en Gam, som låg död bredvid liket, visade med hvilket mod vindthunden hade försvarat qvarlefvorna af den unga jägaren. En pistolkula gjorde ett slut på hans lidande; vi lade honom bredvid sin herre och betäckte båda med jord. Ord visade sig imellertid beständigt likgiltig och stum; dock nu kunde vi ej mer sysselsättå oss med honom. Hyttan måste vara i granskapet, och så tågade vi framåt i en tyst, ängslig spänning. Då sprang hastigt en ung gosse emot oss med det förfärliga skriket: Indianerne! Indianerne! I ögonblicket råkade vår lilla trupp i oordning och skulle säkert flytt bort, om man vetat på hvilken sida fienden var ciler ej. Tusende frågor och eder flögo från mun till mun; om subordination var ingen fråga mer, och döfva för Officerarnes — befallningar, rådslogo soldaterne sins imellan hvad de skulle göra. I detta ögouvblick återkom Ord till sig sjelf; han kastade sig in ibland hopen och försökte genom böner och hotelser att återställa ordning; derefter förhörde han med mycken klokhet och sans, den unga gossen. Glad cfver denna hastiga foörbättring tänkte jag i början endast på min vän; men snart förekom mig gossens röst bekant, och jag igenkände i honom min lilla vägvisare. Han var utom sg af förskräckelse och man kunde ej få veta något af honom; blou då jag frågade hvarest han lemnat hyuans öfrige invånare, svarade han med rysning: De äro alla mördade. — Store Gud! utropade Don Echivera, min douer! mitt enda barn! tala, bon är räddad, säg det, och för detta ord skall du hafva tusende dollars! men allt var förgäfves, han fortfor blott att skrika: Indianerne, Indianerne! ÖOrörliga af förskräckelse stodo soldaterna omkring honom, och man hörde ej annat än huru hästarne tuggade sina betsel. Redan en lång stund hade jag tyckt mig känna röklukt, då plötsligt en eldflamma slog upp mot himlen. Det är den hytta hvari jag är föddy utropade gossen, med den emphasis som år Pampas invånare så egen; det är min faders hus. Han kunde icke tala mer för snyftningar. Vid dessa ord uppsteg hos mig en förskräcklig tanka: Donna Luisa kunde ännu vara innesluten i huset och om vi ej skyndade, måste hon omkomma i lågorna. Hundrade dollars för den som först är framme vid hyttan utropade jag och sprängde framåt; endast Ord, Don Echivera och truppens anförare; en ung tapper Guacho följde mig; sol daterne qvarblefvo :6 öveslutsamme , och snärt voro vi så långt ifrån dem att vi cj sågo dom. Vi redo rakt på elden och inom tio minuter voro vi framme. Tndianerne varna Ci mera der: men det ir amöligt