KALEIDOSKOP. GUACHON. (Slut fr. Gårdagsbl.) Denna natts fasor hotade att helt och hället öfverväldiga mina krafter; men jag samlade min yttersta styrka, vid hågkomsten af min pligt. Allt kom derpå an, att ej låta märka det minsta af hvad jag sett, eller hvad som föregick inom mig. Imellertid återuppsökie jag mitt läger och den fullkomliga utmattningen af så väl själs, som kroppskrafter, tillslöt ändtligen mina ögon. Då jag, efter en kort slummer, åter uppslog dem, voro alla vakna och gingo till sina vanliga göromål; den unga MuJatskan lekte med sitt barn, hundarna gingo ut och in, och två tre gossar fördrefvo sin tid dermed att de med små lassos fångade höns, som lefde på den förtroligaste fot med familjen. Man såg tydligt att ingen visste hvad som händt under natuen. Jag reste mig upp ifrån anitt lager, och fann till min stora glädje att smärtan efter fallet helt och hållet försvumnut och att febern var förbi; af min olycka var ej mera qvar än en liten mattighet, dock utan allt illamaende. Den gamla Negrinnan bar till mig tvättvatten, och jag frågade helt likgiltigt hvarest min vän och hans son voro. Hon svarade, att de, efter vanligheten, före dagbräckningen gått ull bjordarne. — Ar min lilla vägvisare älven med dem? — Nej, herre, ban har ridit till närmsta hytta för att hemta frukost åt er; ty vi hafva inga kor och husbonden har sagt att folket ifrån kusten tycka ganska mycket om mjölk. Han är snart här tillbaka; ty han kan tillryggalägga denna väg med två timmars hastig fridt. — Oemotståndligen drefs jag tull skådeplatsen för den blodiga gerningen; men i samma ögonblick jag satre foten ötver tröskeln, hörde jag dånet af hästhofvar nalkas och straxt syntes den unga gossen, som för att hemta mig frukost ridit tjugn mil. Jag gick med honom åter in i huset och åt litet ägg och mjölk. Då inträdde den gamla Gwuacho med så obekymrad panna, så lugna steg, som följde sonen vid hans sida. Hans blick, iskall som en ormblick, kom mig att rysa, och det kostade mig en svår strid, antj sallskap med honom förtära min frukost. På det ej min tystnad skulle väcka hans misstankar, frågade jag efter Tebaldo. Utan att stapla svarade han: Vi möue ett par Guachos, hvilka ämnadei sig på jagt, och gossen som endast tvifves der det går vildt till, ville nödvändigt med dem. Ave Maria Purissinva! fortfor han med ett korstecken, måtte han frisk återvända till sin gamla fader! Den unga Mulatskan hade trädt fram och ville fråga något; men en skarp befallande blick skrämde henne tillbaka uti en yrå, der hon gret bittert. Hurn kommer det till, att han cj medtagit sina hundar?? frågade jag gubben, ty, caktadt all den fara bvarföre iag utsatte mig, kände jag mig