Aftonbladet – 1 september 1835, sida 2

retag, som egentligen tillhöra den enskilda omtankan, desto bäture sörjer han för dessa företags framgång; ju mindre man styrer i de flesta ekonomiska angelägenheter, desto bäure styrer man. Likasom den moraliska bildningen går bäst, då hon sker af egen kraft och i fullkomlig frihet, utan impulser och försök att peka för menniskan, huru hon bör tänka och studera, likaså går den ekonomiska utvecklingen ojemnförligt bäst, om hon får framgå af egen kraft och utan mästrande. Det enda, som staten måste göra, är, i förra fallet, att bereda tillfällen till undervisning, i det sednare att bereda kommunikationsmedel. Men det sker både i den moraliska och physiska verlden, att man oftast förbiser det enkla, som ligger framför fötterna, och deremot företager sig jättearbeten, som först borde komma i fråga då, när allt förberedande, allt smått och enkelt är undangjordt och icke mera lemnar något att önska. Af denna svaghet att vilja rita ut i kolossala företag, innan det enkla och, om jag fir säga, primära är undangjordt, hafva vi i vårt kära fädernesland sett lysande exempel i mång ting. Sålunda hafva t. ex, stora, rikt doterade universitet, med tillfällen till. inhemtande af den djupaste lärdom, uppkommit, långt innan man fästade en tanke vid den primära undervisningen, som idock är basen för all kunskap, och utan hvilken de stora lärda etablissementerna likasom sväfva i luften, utan något sammanhang med jorden eller någon bas att hvila på. Sålunda har man äfven märkt en bakvändhet i åtgärderna för kommunikationsmedel äfven i den physiska verlden : stora, kostbara kanaler hafva blifvit företagna, innan vi påtäukt ett förbättradt skick af landsvägarna i Riket. De lemnas i hela sitt gamla bristfälliga skick, krokiga, backiga och i allo svåra, medan jätteverk i kanalväg företagas med oerhörda ansträngningar. De små kommunikationslinierne, som dagligen måste begagnas af alla invånare i landet och för dem äro absolut nödvändiga, lemnas åsido, lika ofullkomliga som alltid, ehuru deras upphjelpande vore ett barnarbete och kostade en spottstyfver emot de kolossala företagen att bana vattenvägar, hvilka ännu icke äro nödvändiga eller hvilkas riktning ånnu icke ens är antydd af mnägon deråt sig dragande rörelse. De skola göras färdiga, för att afvakta, om någon rörelse händelsevis kan vilja draga sig åt den linien, under det de linier försummas, der rörelsen i sckler redan visat sig. De elfva millioner t. ex., som Götha. kanal kostat landet, skulle, om de användts på förbättrande af våra stora stråkvägar, hafva förslagit att bringa de flesta betydligare vägsträckorna i sådant skick, att tusentals dagsresor och dragare varit insparade och den, utan all jemnförelse, största folkmassan, som icke har nog stora varumängder att transportera, för att behöfva begagna kanaler, kunnat med lätthet afsätta sina produkter och hemta sina behof. Att tio tusen personer af allmogen kunna med lätthet och tidsbesparing hela året igenom forsla hvar sitt kärrlass emellan två orter, är kanske vida vigtigare, än at en skuta kan komma fram med last under halfva aret. Hvad blifver den stora rörelsen, om den icke förut har en mindre rörelse, en liflig trafik bland massan att kombinera sig med och stödja sig på? Jag värderar denna rörelse i stort, likasom jag värderar de höga universitetls-inrättningarna, båda såsom den högsta expressionen af lifvet i hvar sin vi äg; men jag anser dem båda såsom, om ej skadliga, åtminstone icke rätt lefvande, om de ej hafva utgreningen af sina finaste rötter kraftig och spridd ned uti sjelfva den stora menniskomassan, uti dess sträfvande och rörelse. De stora handelsvägarne blifva tomma pulsådror, om icke blodet rörer sig friskt i den stora mängden af de oändligt fina små-ådrorna, hvilka fran dem sprida till de yttersta delarna det hf, som de ständigt än taga utur, än återföra inuti de stora hufvudädrorna. Dessa något skimrande bilder och liknelser må förlatas mig. Kanske kan dock en eller annan få al dem en klarare åskådning af saken, en impuls att närmare tänka sig in uti det ämne, som jag här vill framställa och som, jag tillstår det, interesserar mig oandligt. livem har med uppmärksamhet rest genom Sverige, utan att nästan oupphörligt förarga sig öfver hela vägsystemet? Vägarne äro väl i allmänhet, hvad man kallar, goda, d. v. s. hårda, väl grusade o. s. v. Men detta är ock allt, hvad till deras beröm kan sågas. Ofverallt möter man branta backar, der ögat vid första blick ser, alt nästan jemn väg kunnat vinnas, om man besvärat sig med att vända den något åt sidan. Jag påstår bestämdt, att ganska få ställen finnas, der cen VR gar fram, som icke äro så belägna, att man skulle kunna komma fram på en sakta sluttande plan. Den namnköunnive Talfad har caoct Mt han ieka sc