I bokhandeln har just i dessa dagar visat sig början af ett svenskt original-arbete, med titel af en ung mans Memoirer; Skildringar ur Stockholms-lifvet. Arbewet är ämnadt att blifva tre delar; och ehuru, såsom vi redan nämnt, blott den första ännu utkommit, och en fullständig recension således icke tills vidare kan komma i fråga, anse vi oss ändock böra genast omnämna boken. Vi göre det med nöje, då författaren visar omisskänneliga tecken till verklig talent och menniskokännedom. TI fråga om ett fantasiverk gör det i det hela tagen ting, till hvad politisk tro författaren hörer; och de bittra och orättvisa anfallen mot detta blad, hvilka au tyckas hafva kommit på modet hos ett visst partis författare och blifvit en sorts nödvåndig ingrediens i alla deras arbeten, äfven af en påintet vis politisk syftning, skola icke hafva det ringaste inflytande på vårt omdöwe om nu i fråga varande bok. Detär redan mycket, att den icke helt och hållet är förfärdigad för att småda 088; sådant är nu öfligt hos författarens trosförvandter. Naturligtvis begynner allmänheten fundera hit och dit, för att få reda på författaren; men vi kunna icke upplysa något därom med visshet. Det förefaller oss dock som hade han utskrifvit sitt namn på pag. 207, liksom han tecknat sitt slägtegister på pag. 84 och följande. Haa hallar sig Anders Andersson, hvilket kan vara lika godt som Per Persson, Hans Hansson eller Jan Jansson. Dessa pseudonymer och dessa långa företal, med en fngerad tillkomst eller åtkomst af manuscriptet, äro lånta ur Scott, som dock icke heller uppfann dem. Men de äro nu så vanliga, att de måste vara ovanligt qvicka, om de skola göra verkan. Vi frukta, att Anders Anderssons bok icke förlorat, utan tvärtom vunnit, i fall företalet uteblifvit. Hvad andra hälften af titelen angår, kunna vi icke underlåta den anmärkningen, att mängden af Skildringarna icke torde vara tagen ur Stockholmslifvet. I det mesta af hvad som är satir, eller framstallning af det löjliga och förhatliga, ära de fullkomligt trogna och väl hållma. Masqueraden och de där befiutliga skönas conversation och hela hållning äro tecknade med humor, sanning och ganska konsterfaren hand. Men vi frukta att samma loford, åtminstone hvad sanningen angår, icke kan tilldelas t. ex. ostronmiddagen. Om också de ätandes desoeuvrement eller om vi så få säga, moraliska atslitenhet kan vara målad efter naturen, så är dock den dermed förenade betydliga bildningsgraden öfverdrifven. I ett så sammansatt sällskap frukta vi att man här fåfängt skulle söka sådana samtalsämnpen och sådan bekantskap med dem, Detta är icke rent Siockholmskt, hvilket dock icke hindrar, att det kan vara intressant. Ten nienniskoklass, som förf. framdrager, är hvarken så kunskapsrik eller så fördärfvad — åtminstone icke med vett och vilja sådan, d. v. s. icke så medvetande af sitt förderf. Till en början vilja vi ej mera yttra oss om arbetet; vi få nog återkomma dit, då det är färdigt. Imedlerud önske vi, alt slutet måtte svara mot början; då skall det utan tvifvel blifva ett helt, som skall läsas med aöje och försvara sin plats bland bätre svenska romaner. j