Aftonbladet – 31 augusti 1835, sida 2

skilt undersökning. REVY AF TIDNINGARNE. Nya Argus, som nu en vd befunnit sig i nedan, och för hvilken Onsdagar och Lördagar icke alltid råkat inträffa en gång hvarje vecka, förklarar i sitt N:o 61 för sistlidne Onsdag anledningen dertill. Han har nemligen varit sysselsatt att reflektera öfver de nya Fransyska trycktvängslagarna, och man måste tillsta att det han funderat ut icke allenast varit så sällsamt, att det erfordrat en Argus för att upptäckas, utan att till och med han behöft någon tids tjenstledighet, för att bringa så originella åsigter till verlden. Han har nemligen utgrundat först och främst att dessa lagar icke afministeren varit beräknade på att gå igenom sådane de äro, utan att hon fordrar så mycket, för att lemna någon priutmån, på det att majoriten i kamrarna måte få tillfälle alt afslå en del, och således bevilja precist så stor portion af despotism och tanketvång, som Regeringen vill hafva. Vidare har han upptäckt, att de alldeles icke äro farliga för tryckfriheten, att de alldeles icke genera de konstitutionella Oppositions-tidningarne, utan att dessa, två eller tre månader derefter, skola röja ingen förändring 1 tonen, utan samma frimodighet som förut, och till och med en häftighet, hvarom läsare af endast Svenska blad ej kunna göra sig någon föreställning. Ministören har varit nödsakad att begära dem, för att tygla en tryckpräss, som än tänder upprorets fackla, än hvässer mördarens dolk, och de gå ut på intet annat än att tillintetgöra den Caulistiska och Jacobinska pråssen såsom sådana. Orsaken till den oro de väckt, är endast den, att den nuvarande sakernas ordning i Frankrike eller medelklassens välde fanatiskt hatas af våra Riddarhus-tidningar af båda fraktionerna. Detta hat är det, som satt Engelska och Franska tidningsprässen i rörelse, och förmått dem till den fanatism att Zäsa lagförslagen och se hvad de innehålla; ty något mer behöfver man icke för att oroas deröfver, och att oroas, icke för tryckfriheten, ty den kommer nog att i längden bestå, men för lugnet och trefnaden i Frankrike, och för de personers öde, som söka etablera en dylik lagstiftning. — Men a propos om det fanatiska hatet emot medelklassen! så är denna beskyllning precist lika så grundad, som försvaret för trycktvångs-lagarna. Vi skola icke försöka att vederlägga den, emedan sådant ej behöfves mot någon annan än Argus, och med honom ingenting uträttas. Vi skola ej försöka att såga honom, det alla de, som skrifva i Aftonbladet visst icke äro medlemmar af Riddarhuset, att den t. ex. som skrifver närvarande artikel, sjelf tillhör den of. älse medelklassen, att han älskar och värderar denna klass, som han tror i alla stater utgöra samhällets kärna; men att han till den grad hatar monopolier och uteslutande företräden, att han icke önskar dem ens åt medelklassen mer än åt någon annan klass; att han skulle ogilla och fördöma dem, äfven om de tilldeltes henne, både derför att de tll sin natur äro orättvisa, och att de alltid för sina innehafvare medföra vådan att bilda dem tll en Aristokratisk magt, och att derigenom försvaga och. depravera dem; samt att slutligen den nuvarande Fransyska styrelsens kurtiserande af medelklassen visst icke härflyter af någon förkärlek för denna klass, utan af dess politik, att i henne äga en motvigt mot den gamla adeln, som ännu icke funnit tiden vara inne att gå öfver på den nya dynastiens sida, emedan hon anser den icke fullkomligt säker vid styret, och att, i den stund en sådan ofvergång sker, skall det också vara förbi med medelklassens välde. Ofvannämnde diatrib i Argus emot tryckfriheten och den liberala pressen, var nära samtidig med en dylik i Stockholms Dagblad, hvars författare likväl har den fortjensten framför Argus, att han icke ombytt firg, eller åtminstone icke ombytt den så ofta. Den innehåller emellertid anfall af ungefär enahanda art emot tryckpressen, men hvilka ha den olyckan, att i allt motverka hvad författaren åsyftat. Således, försäkrar han, att Journalismen har oförsynt gjort anfall på medborgares goda namn och ryckte, och deri har han beklagligtvisalldeles rätt, hvarom Minerva, den fordna Granskaren, Stockholms Dagblad och sjelfva Statstidningen icke sällan bära de ojäfaktigaste vittnesbörd. Likväl må det anmärkas, att dessa skändligheter, dessa låga missbruk af tryckfriheten icke få skrifvas ensamt på hennes räkning, utan äfv en på Jagskipningens, som icke använder sin makt, att tygla och bestraffa dem. Men skall man derföre fördömma twryckfriheten? Man skulle ju med samma skäl kunna fördömma samhällsordningen, för det att stölder och röfverier begås i trots af dess lagar. — Ännu olyckligare är dagbladsförfattaren i följande tirad: ?Det har likväl funnits en tid, en unnilvst ena krafiföll id. ten att den hämtat närings af me LAT TN nen EEE ses RER 66 rg TV TTT SKR ER RT TE 0 ETC