Aftonbladet – 31 augusti 1835, sida 2

delnät öfver de taflor hon målat, eller till ett mystiskt och dogmatiserande skorr förstämma strängarne på hennes lyra. Lika främmande är hon för den skrytsamma try-par-armade göthiskheten, som, rusig af forntideus mjöd, vill komma oss att blunda för nutidens vanmakt. Hr Nikanders poemer äro inga oorganiska aggregater af liknelser och kraftord, hans berättelser inga stympade bilder utan midt, början och slut. Hans språk, klart, jemnt och flytande äger ej denna glödhetta, hvari metallen smälter, men den milda sommarvarma, som lockar blommorna i dagen och mognar frukten på trädets grenar. P. P. S. I sista numret af Svenka Minerva har recen: senten fått en tillrättavisning. Huruvida denna varit förtjent eller icke, skall snart blifva föremål för en serskilt undersökning.