Aftonbladet – 28 augusti 1835, sida 3

rn nn ning hos denna man. Ja väl, svarade Ord, men förlåt mig! den hastiga förändring, som föregick med mannen så snart han fick se er, och hans gåtlika ord äro ej dermed förklarade. Don Jose sög sin cigarr utan att svara; men man såg att han plågartos af en illa dold förlägenhet. Elter en stunds förlopp började han med allvarligt uttryck i sin röst: -Ursäkten, mine Hrr, det är mig ganska svärt att för er tyda den olyckliges mörka ord; de hånsyfta på familjehändelser, dem jag jag ogerna i minnet återkallar. Ja, fortfor han, vinkande med handen till tecken att vi ej skulle afbryta honom, denna menniska har påmint nug et ansigte, som i min uugdom var mig ganska bekant, och som jag trott längesedan hvyvila i gratven. Också föreföll det mig i början, som såge jag en gengångare, och när den olycklige uttalade min broders namn, låg det framfarna åter letvande för mig. Er broder! utropade vi på en gang. Håndelsen år i korthet denna, svarade Don Jose med en röst så osäker, som vore det, han hade att berätta, i högsta grad för houom smirtande. Min fader hade, innanv han gifie sig, stått i nära förbindelse med en flicka, som egde intet, utom sn skönhet; hennes son ieonardo, elter modren kallad de Pelassa, uppltostrades i min faders hus tills han var på fjortonde eller femtonde året. Hans moder hade hållit hans sinne 1 beständig gäsning, genom förespeglingar af den orättvisa han förmentes lida, och det är mig omöjligt att förgäta det gränslösa rase:i hyaruti han råkade, då en dag min mor, hvilken han groft förolämpat, kallade honom batard. Han blef blek som döden, gnisslade med tänderne, fattade mig i armen, drog mig fram till min mor, tog en stor knif och utropade: denne är den verklige batarden, och min hand skonar honom endast derföre att min faders blod rinneri haus aådror! Med detua ord störtade han ut, gick ia i min fars kammare, bröt upp ett skåp och tog en börs med hundrade dollars, å hvilken summa han lemnade sin förskrifning på bordet; derpå försvann han utan att sedan låta böra af sig. Man hade nästan förgätit honom, då, efter två år, en man till häst kom framspring vande till husets port, kastade i Leonardas namn ea börs med hundrade dullars in i kontoret och försvann. Flere år härefier reste jag i Sierra Morena, för alt bese några egendomar dem jag nyss ärft efter min far; jag hade slutit mig till en Caravan af resande, emedan ett röfvarband gjorde vägarne osäkra. Plötsligt blefvo vi öfverfallne af en beriden trupp, som auhöll våra vagnar och befallte oss stiga ur, hvarefier de bemäktgade sig våra saker. Vi hade mast lägga oss med ansigtet emot jorden; då hörde jag bandets anförare, som genomletade min plånbok, utropa: Echivera! Store Gud, är det möjligt! jag upplyftade mitt hufvud vid deta rop, och igenkände i banditens vilda ansigte, min olyckliga broders anletsdrag. detta ögonblick hven en kula törbi mina öron, och jag såg honom störta tll marken, Wwå steg ifran mig. Flere skott följde härpa, och ett litet detachement soldater, som här legat i bakhäll, skyndade fram på vägen. Uti den fäktning, som nu uppstod, maste rölrarne snart retirera; men under det man ater bragte vara saker i ordning, och jag med djup rörelse betraktade Leonardas lik, öfverföllo oss ånyo banditerne och bortförde liket. De förföljdes ifrigt; men deras snabba hästar och kännedom al terrainen, lättade för dem äatertåget. Jag har ej sedan hört något om desse banditer, och min broder mäste ligga begratven under Sierra Morenas klippor. Men den olycklige, som vi i dag rakat, från hufvud till fot så lik Leonardo, sådan han nu skulle vara, att, om jag ej sett honom död vid mina fötter, så kunde jag ej villa att det var han sjelf. Men, ännu en gång, detta är omöjligt; heldre skulle jag tro att denna Gaucho i sin ungdom kännt honom; ulläfventyrs tillhörde ban det omnämnda bandet och skydde att mörda mig, al gammal tillgiftvenhet för sin kapten. Dock, huru härmed må vara, vände han sig vill min vån, så gör mig tll viljes och afstå från er utflykt till Pampas. En Gaucho slömmer lika litet en förolämpning, som han förlåter den. Här, under öfverhetens skydd kan ni förakta hans hotelser; men twiffar han er förr eller senare på hans egen grund och botten, så förföljer han edra spår, och hvilar ej förr än han i ert hjertblod aftvått den skymf han lidit. Jag kände min väns oförskräckthet, ja förvägenhet, allt för väl, att det kunde öfverraska mig att han stod fast vid sitt beslut. Ian tvllskref rusigheten Gaucho ns raseri, och Don Joses bekymmer syntes honom helt och hället ogrundade. Men altonuen före vår afvesa fingo vi erfara att en hemlig fiende lurade på våra steg. Vi hade ulibragt aftonen hos Don Jose och hans dotter. Hon hade s sjungit den rörande balladen , som Pizarro 1 1 4