Aftonbladet – 26 augusti 1835, sida 2

HICUHS. CI Jag MEM UD RE VO RY MAR DE den slutsats, att jag, i ställe för två, äger tio medvetanden. Men kanske har jag tio tankar, och ändock originella och målande, när den anonyme har allenast en enda, men likväl lånt ur andras skrifter. Ty jag förmodar, att den anonyme räknar broderskap med mig emedan äfven han studerat, ehuru invita Minerva, såsom dess Hllla upsats förråder. Denna gång hamtade han dock sina tankar från Petreska feten, hvars stillestånd äfven kom hans tankar att stå stilla. Men då M. H. behagar namna, att han under inflytandet af sitt andra medvetande kunde komma att yttra något, som vore stridande mot hvad han tillförene anfört, bör han i så tall räkna broderskap, icke med mig, utan med visse store författare, hvilka jag förehållit ew slikt dubbelt medvetande, emedan jag öfverbevisat dem dubbla åsigter, det vill säga verkliga motsägelser, om icke i en och samma skrift, åtminstone på särskilta tider utkomna, hvilka dock framträdt med lika anspråk j på ofelbarhet och äfven af allmänheten såsom sådana blifvit hyllade. Det är således hugneligt, alt framträda inför en så upplyst litterär dumstol, hvadan jag funnit rådligast att exipera forum, dock med den reservation. att de ofelbare författarne (t. ex. vår snillrike Geyer) äro skyldige förklara, på hvilken af deras skrifter vi böra tro, för att icke stöta mot den losofiska och politiska analogia fidei, hvilken bör finnas hos en hvar skriftställare, som vill upplysa tidehvarfvet — med mindre deras skrifter skola räknas för Paåfviska bullor. Jag medgifver den anonyme, att ett själstillstånd -— med detta dubbla medvetande — är rätt äfventyrligt; men å andra sidan gratulerar jag honom, emedan han raknar på den radikala kur, som består i ett regalt siden öfver hufvudet. För min del räknar jag icke på denna kur, helst jag icke besväras af det dubbla medvetandets sjukdom. Tvärtom skulle jag förkasta denna kurmetod, såsom icke passande för en man, hvilken redan år 1814 uti afhandlingen om Schellingska filosofiens oförenlighet med Christendomen framträdde mot det rådande tänkesättet inom både Lunds och Upsalas Domkapitel, och dermed ådagalagt, att jag icke ären lycksökare, utan en man af sjelfständighet. Jag bekänner, att min belägenhet icke var sjelfständig; men sjelf var jag det. Det förstodo nog de, som med sin Embetsmyndighet hindrade min kallelse till Fullmäktig vid 1818 rs Riksdag, ehuru jag ändock erhöll Trettiosju Röster. Men då Aftonbladet i förordet till min uppsats förklarade sin öfvertygelse, att just esse, (med sjelfständig öfvertygelse) såsom orden föllo, bordt bhfsa Riksdagsman, så bör jag äfven i det afseendet förklara, att om jag ån lefde till nästa Riksdag, önskar jag aldiig blifva det. Men jag förklarar ock offentligen, att om jag under förflutne RBiksmöten hade blitvit kallad, skulle jag icke blifvit tillbakasatt af dessa hvardagsmennisköor, som känna sig besvärade af en öfverlägsen talareförmåga, endast öfverträflad af denna skarpsimnighet och forskningsanda, som icke sjelfva afunden kunnat misskänna. blifva Vasa-Riddare, emedan jag i åberopade uppsats nämnde, attjag hoppades bhfva det för min nitiska förvaltning af kyrkornas medel, så borde han förstå för det första, att den man icke påräknar stiftets kallelse, som tillvitat stiftets prester-kap en, lindrigast sagdt, oriktig förvaltning af kyrkomedlen; men för det andra hade han ock bort begripa, att min framställning om vasaorden var ironisk. Ty jag sade rent ut, att jag rätt väl visste, att man i var tid förtjenar denna utmärkelse, icke för det man hushållat bättre för det allmänna än sitt enskildta, utan för det man bättre hushallat för sig sjelf, än för fromma stiftelser, men att jag ändock hade ett stort förtroende till nepotismens underbara verkan. Också behöfdes denna, om en man, som i tio år varit Akademisk lärare, men de ferå såsom Tegnörs efterträdare, skulle kunna erhålla ett medelmåtigt pastorat, ehuru befordringslagarne och de lärdomsprof, jag hade aflagt, förbehölls mig rättigheten, att eljest utnämnas till professor inom theologiska eller filosofiska fakulteten. Rosenschöldarne hafva ock verkligen behöft nepotismens beskydd och magiska trollkraft, — Om den ene hade skolat kunna bhfva Sveriges snart sagdt störste läkare, fastän han afhölls af nepbtismen att för sin vetenskap få fara till Stockholm, innan han kom dit efter Riksdagsuppträdet i Norrköping; om den andre skulle kunnat blifva en af Sveriges störste Theologer och predikanter, oberäknad den Holbergska anda, som kommit förtryckairne att Sig besinna; om den tredje skulle kunnat blifva en af Sveriges vrättvisaste, insigtsfullaste och arbetssammaste domare, ja, om till och med den fjerde hade kunnat blifva i en af våra, bland sina fordna kamrater erkänd, kunniSkulle den anonyme verkligen mena, att jag önskat