Aftonbladet – 25 augusti 1835, sida 3

tull, hans hv lick en Hiligare rodnad, nans ogon lyste af en plötslig eld; hvem skulle ej gissa det! den kungliga köksmistarens blickar hade kommit att stanna på den sköna damens elfenskuldror, och upptäcka de skatter, som illa doldes under en genomskinlig och beställsam gas. Detta hade varit nog för att betaga den gar stronomiska monarken bans smak för pankakorna. Hvad är den sötaste pankaka mot en vacker flickas honungsmun? I detsamma knackar det på dörren. En kammartjenare förkunnar, alldeles andtruten, att man söker H. Maj:t öfverallt, att hans enipage för jagtpartiet står i ordning, alt läkaren och guvernören äro honom i hamn och häl. Min Gud, om man öfserraskar oss! Den gamla tanten räddar sig lättast, ty bon är i full hofkostym; inom några ögonblick är hon utför trapporna och nere i stora slottsvåningen. Men den vackia systerdottren, som icke far tid att ajustera Sig gömmer sig bakom en lösvägg. Och Ludvig förklarar, att ban är indispost, och uppskjuter jagten för i dag; han ger härefter au diens åt två, tre granna herrar, men slutar med att följa dem till dörren med en alldeles utomordenthg otslighet och liflighet. Så står ändthgen H. Maj:t åter ensam, och D:lle PHumidres kryper fram ur sitt gömställe. Den unga markisinnan var knappt sjutton år, hade förtjusande blå ögon, en liljehy, en oskuldsfull men drömmande min, en förtrollande dåeshabilld, o. s. v. ludvig var i sina unga år en utmärkt vacker karl. Den sköna slår ner sina ögon -och rodnar; den unge monarken står förlägen och blyg. Men kärleksgudarne hade icke öfvergifvit det lysande Versailles. Och konungen vågar sig allt närmare sin älskvärda kökskamrat, lan fattar hennes hand; hon drager den blott helt medgörligt tillbaka. Två månader sednare kungjordes i tidningarna M:lle dd Humicres giftermål med grefve de Meilly. 6 Af denna anekdot har man gjort en vaudeville, der man äter pankakor, och sätter ner dem med rullader. Genkärleken eller döden! vaudeville af Scribe och Dumanoir. — Hjeltinnan i stycket heter Clotilde, ett af de mest romaneska namn, man kan önska sig; det är ett fruntimmer med lätvetligt nevfsystem och melankoli, och som ur de moderna dramerna och romanerna hemtat qvintessensen af sina åsigter öfver lifvet och sanmhället. Ocksr är Clotilde på intet vis beliten med en borgerlig lefnads fredliga monotonie; det ges ingenting mera trivialt än den der lyckan man njuter vid sin hrasa. — Clotilde är ty värr gift. Om bon åtminstone hade en man med blek panna,. svartlockigt hår, . ett. bittert smålöje på sina läppar och med har has och hufvudet på sned mot axeln; men intet af allt detta! hon har skänkt sitt hjerta åt en man, som npyttjar stärkta kragar, rakar sig ordentligt hyarje morgon, låter sin rock gu ända nedom knäet, som för öfrigt är den bästa iman i verlden, arbetssam, rättfram, attentiös på allt sätt och vis mot sin fru; allt prosaiska och föga intressanta dygder! Lägg härtill att den hedersmannen är notarie och hetter Bonnivet! Det behöfdes ännu blott detta! Att beta fru Ionnivet! och en man, som sätter alla sina tankar på kartspapper, en man, begrafven i inventarier och kontrakter, en notarie! vara hustru till en fullkomlig notarie! Hvar ären J, melankoliska minsken, brusande käckar, som blanden edra suckar med hjertats suckar i tårar, extaser, förtviflans eller hänrycknpingens exklamation. Men utom detta har hon icke allt hvad som kan göra ens lycka? ett litet spelparti bemma hos sig en gång i veckan, en bal då och då, och hvarje Lördag en billet på andra radens sida? Bonnivet går ännu längre i omtanka för sin bustus nöje, han låter henne dricka brunn i Bagneres. Clotilde väffar här en viss Eduard de Sävigny, en vacker man, med glatt och slätt här, .som vid hvardera tinnivgen faller i högst romantiska tofsar, med blickar, fulla af en Ombet, ett veniod —-—! Clotilde är vacker, och Eduard förklarar henne sin brinnande beundran. Det är icke någon sådan der hvardags-kårlek! utan här ha vi exaltation, vansinne, en passion af prima sort, med rullande ögon, slag för bröstet, böner och hotelser, förtviflan och bestormningar, darrningar i hela kroppen, med.ett ord, en passion, som ej är att narras med; genkärlek eller jag dör! isgen medelyäg! Clotilde blir illa vid sig öfver detta mandr att gå till väga; hennes hjerta iu utomordentligt ömt och känslofulit; hon skulle icke för allt i verlden vilja ha att för rebrå sig, att hafva vållat döden åt en man med sådant der slätt och romantiskt bår. Hennes belägenhet är såJledes rätt brydsam; men Bonnivet spänner i rättan tid hästar för vagnen och förer sin kära hälft hem från brunnen — Under resan, några mil från Bragntres, kommer Clotilde ant kasta ögonen på ett landsertsblad; hon läser berättelsen om ett högst ömkligt sjelimord; ingenting felas, et bråddjup, en pittoresk belägenhet, en gammal ek, en bäck, uagra ömma verser ull farväl! och Ål a AA RA -AA MM oe -tre FP FEL