Aftonbladet – 24 augusti 1835, sida 1

FRIUVEIR IE TELE HAR SALTA Se SAKER AITTFARE LERE MMVvIS8 LINA MAN slan och den enkla common broad sense. Derföre gör det en också alltid godt att läsa en engelsk räsonnerad artikel, vare sig i politik eller litteratur; man behåller så lätt, hvad man fattar så klart, då man deremot endast känner trötthet efter att med gäspning hafva a betat sig igenom de tlesta Fransmäns granna ord eller med ansträngning igenom de flesta Tyskars haltlösa spekulationer. En artikel sm Lordernras nytta, ur The Sun för 8: 10 dennes, anse vi oss böra reproducera i öfversättning, då den visar de egenskaper, vi ovfon nämut. Den lyder, som följer: Sedan den betydelsefulla frågan: Hvartull tjenar Ofverhiuset? en gång offentligen blifvit bragt å bane, så kommer folket icke mera att ett enda ögonblick lemna den ur sigte. Deras Herrligheter kunna härom vara lika fast förvissade, som om FEvangelii sanningar. Frågan är också verkligen, under närvarande kris, af yttersta vigt. Vi kunna icke skjuta den ifrån oss, icke gå på sidan om den; vr måste taga ihop med den, lungt men kraftfullt, ty af svaret på denna fråga beror, huruvida vi för framtiden skola bafva ansvarige eller oansvarige lagstiftare; huruvida vi skola styras af en sammansättning al menniskor, som icke hafva nägra sympathier gemensamma med oss, som sällan blanda : sig i våra kretsar, som veta föga eller ingenting om os , med undantag blott af hvad de tillfälligtvis kunna komma alt läsa i våra periodiska organer; — huruvida vi skola styras af en flock sådan som denna, hvilken står isolerad för sig sjelf i ett laud, der alla andra samhällsklasser åro på det innerligaste förenade med hvarandra genom band af ömsesidig fördel; — eler huru vida vi skola styras af min, som utgått från våra egna leder, som vi sjelfve valt till våra lsgstiftare, och som äro oss direkte ansvarige for hvarje allmän åtgärd de vidtaga. Om det allmänna, sunda menniskoförståndet finge afgöra denna stora fråga, så vore den besvarad i ett ögonblick; men olyckligtvis hafve vi emot oss för domen och det magiska, som kallas gammal häfd, och vi måste derföre gifva oss tålamod tills rätta tiden är inne, hvilket vi så mycket heldre vilje göra, som hvar och en, utan undantag, måste inse att denna tid nal kas med stora steg. Ja, i sanning, Deras Herrligheter påskynda den sjelfve, så mycket vi nänsin kunna önska. Deras underliga upptåg arbeta oss i händerne, så mycket det nånsin är möjlig. De ådagalägga hvarje dag, till vår fullkomliga — tillfredsstäka lelse, att makt utan ansvar är en bane för all. god styrelse — är en krypvext slingrande sig kring konstitutionens ek, som försvagar dess kraft, suger dess märg och qväfver dess växt. Så länge det tillåtes sådane män, att utan kontroll utöfva makt, hvilka icke hafva någonting som drifver dem till studium af deras pligter såsom lagstiftare; som icke ega något intresse vid att rådfråga våra önskningar och våra behof; åt hvilka ärelystnaden icke erbjuder några ädla lokelser, (emedan de tleste redan stigit så högt de kunna hoppas att stiga) å länge sakerne stå på deta sätt, skola oupphörligt de mest lumpna och odrågliga hinder kastas i vär gen för reformens framgång. Och hvilka äro väl de män, som kasta dessa hinder i vår väg? Sådane hvil kas enda anspråk på lagstiftarevisdom ligger i deras anor. I andra och vida lägre ställningar i lifvet fordras studier, praktik, skarpsinnighet och redlighet. För att blifva låkare, advokat, embetsman eller till och med köpman, måste man ega godt förstånd. Men ingenting af allt deta behöfs för att vara en ärfilig lag-. stiftare. Han må vara så slösinnt som heldst, det gör ingenting. Han må vara en skurk, det gör ingenting. Han må till och med icke duga till kyrkväktare eller klockare; det betyder ingenting; han är en Lord, och derföre måste han vara en vis! fans adelsbref är tillika ett certificat på skarpsinnighet. Han är en patenterad Solon. Och är det väl sådane män som dessa, som skola bjuda reformerne att göra halt? För det Lord Noodle misstror oss och Lord Doodle föraktar oss, skola vi således 1ckefå förbättra vårt municipalyäsende? Äro icke vi folket, för hvars bästa ensamt alla styrelser äro inrättade; utgöra icke vi hufvud, hjerta och själ af hyad man kallar riket? Om vi äro det — och vi förmoda att få skola betwvifla detta axicm — då är det vår pligt att tala ett öpt pet och kraftfullt språk åt Ofverhuset; att säga Lorderne att, det må gå huru som helst, så ämna vi utkräfva vår rätt, och att om de icke vilja bevilja oss den, så är det på deras hufvud, som följderae af deras halsstarrighet komma att hvila! Det finzos alltid utvägar och medel att kufva en bångstyrig oligarki. Hvad är det väl, som vi för närvarande tvista om med Öfverhuset? Jo, att Lorderne icke vilja låta ess