Aftonbladet – 15 augusti 1835, sida 2

mt —L I I OrTatLylSa, Uldll dl CM plilsvaltt patllutlSstil, 3 AT ALICE känner sig stolt och smickrad, så länge det står i dess historiska annaler: Aldrig har någon medborgare af Förenta Staterna begått ett kapitalt brott. Ar det ej en sublim känsla att på allt sätt söka förverkliga ett så skönt ändamål! Man bör förmoda, att denna beskyllning, som göres den Amerikanska lagskipningen, är lika sann som uppgiften, att Amerikanerne skulle kunna påstå, det ingen individ af ett så talrikt folk begått en grof förbrytelse. Ingen nationell fafänga, vore hon än så stor som den, hvilken författarinnan tvllägger Amerikanan, räcker till för vågandet af en sådan bypothes. Anmärkningsvärdt är, att förf., som erkänt, att ingen polis behöfves, för att hålla folket i ordning, då det är samladt i massa, likväl tillstår, att polisen, der den verkeligen behöfves, — och här var det fråga om att bemägtiga sig en mördare — är fullt ut så verksam som något annorstädes. Det heter nemligen: när man häri landet vill gripa någon, så dölja honom icke en gång öknarne, och kommer det derpå an, så är polisen lika god som i Europa, om ej bättre (belöningarne i sådana fall äro högst betydliga) Till hennes sanningsenliga uppgifter hörer afven denna: TI det fria, det superlatift fria Nordamerika behandlas slafvarne värre än i Westindien.? Alla andra resande påstå likväl raka motsatsen. Men förf:s. omdöme och uppgifter väcka icke alltid harm och förargelse; de väcka äfven stundom sinnesrörelser af roligare art. En gång skrämde henne en Negerkusk för paddor, och i avledning häraf utbrister hon i följande ganska förnuftiga deklamation: Här ser man paddor, i Frankrike får man se hönsen hoppa omkring, i Florida spritta skallerormarne på hvarje håll; det har alltid för mig, Nordbo, varit ett problem, huru man i sydliga länder kan få lust att promenera, till och med ens på öppen gata. Författarinnan är mgen vån af Zoologien; hon tål icke ens, att se hönsen hoppa omkring: huru skulle hon då kunna fördraga svinen? Hon berättar således om Cincinnati, hvilken stad hon medger en vacker belägenhet: Men innevånarne hafva ingen känsla härföre; de drifvas endast af en passion, ett rigtigt raseri för svinafvel. Bäckarnes vatten rinner rödfärgadt med blod, ängsmarkerne äro betäckta med afskräde af slagtade svin, hvars tarmar och hufvud i strödda högar ruttna i skogen, och gifva redan på långt håll genom deras pestilentialiska lukt en varning för sin vedervärdiga åsyn. Hon försäkrar till och med att sjelfva skogens och fältets foglar skrämmas bort af de döende kreatur-härarnes förfärliga läten, och tillägger i anledning häraf: Amerika är durch-praktiskt och prosaiskt; ingenting njutes. I Charlestown är förhållandet hkväl ännu värre: När en främling introduceras i ett sådant sällskap af den stora verlden, faller samtalet straxt på ohyra, ty de äga den tron att sådan hvimlar i alla Europcers hufvudhår, och nedfaller svärmtals derifrån. De kalla insekten i fråga för bug, eller iehite bug, (egentliga namnet på vägglus — hvitlus) hvaremot den sannskyldige vägglusen kallas med Franska namnet punaise. Sedan den der konversations — början är gjord, öfvergå de till beröm af sina egna seders förfining, och förklara utan omsyep, att de sjelfve utgöra det mest bildade folk på jordklotet; slutet består af ett korolarium att Fransmännen förr väl ansets för det mest bildade folk; men att de redan längesedan blifvit öfverträffade af Amerikanarne. Författarinnans skrifsätt är, som man finner, lätt och humoristiskt! Men vi böra icke undanhålla läsaren följande berättelse, hvari författarinnan skildrar icke blott det folk, hon vill svärta och nedsätta, utan äfven sig sjelf. Det är ett reseäfyentyr i en allmän vagn, som hon beskrifver: Tvänne Gentlemen sutto midt emot, och de voro af rang och värde. I början vexlades väl endast kalla, styfva, ceremoniösa höflighetsbetygelser, och herrarnes nackar tryckte sig stelt och liksom med våld tillbaka mot vagnsväggens mjuka dynor; småningom blefvo de dock mera medgörliga; deras höflighet vaknade och tillväxte synbarligen, till den grad at de blefvo till slut anfallne utaf en rigtig paroxysm af allt hvad arlighet heta kan. Orolige svängde de sig hit och dit på sina platser, deras panna fuktades af svett och deras ögon rullade med en slags vild häftighet: allt förrådde alt ännu större, ännu verksammare höflighets-betygelser uifunderades. En sådan Strapats och så gräsliga bemödande kunde visserligen ej sakna föranledningen af ett bestämdt ändamål; nog hade jag genast gissat ull hvaråt saken Jutade, men jag förhöll mig kall och ohegripande, sem en marmorbild. Hela planen var anlagd på att få begagna de hvarannan motstående sätena på Amerikanskt sätt. Jag och de mina skulle förunnats rättighet att spänna våra fötter mot herrarnas sits, emot det motsvarande vilkoret att desse älnjöto samma förmon hlac Ace TT Jas. MA harvecl ar Viscerhbheen ann Ilan antas Kn