Aftonbladet – 15 augusti 1835, sida 2

Teckningar utur Sällskapslifvet i Nord-Amerikas Förenta Stater. Från Tyskan. Bearbetade samt med tillägg af Carl v. Hausswolff. Sednare delen. . (Forts. fr. Torsdagsbl.) Vet Läsaren väl huru de stora kanalerne, jernvägarne och andra Amerikanska jätteverk uppkommit? Vår författarinna vet råd för allt, och se här huru dermed hänger tillhopa: man lockar Europeiska utvandrade, genom löfte om hög arbetslön, till dessa företag. När de väl kommit dit, minskas dagspenningen från 1 dollar till en fjerdedels; maten säljes så dyrt, att de icke kunna äta sig mätta; men ju mindre magen besväras af föda, desto raskarc arbeta de naturligtvis; Till slut dignar han af kraftlöshet; ingen hjelp lemnas och han slapar sig till nästa träd, att der utandas sin sista suck. Sålunda hafva de undransvärda verk uppstått, som man med förvåning ser midt uti vildmarkerna. Man finner haraf, att det i Amerika bygges för godt köp. Längre fram förekommer likval någon ting, som litet minskar intresset för de Europeiske Emigranterne. Frågan är om en Hanoveran, som med klokhet och försigtighet anlade sina företag; och om denne säger författarinnan: han använde icke till sina arbeten nya Europeiska ankomlingar med stora påståenden. Hon medger sålunda sjelf att dessa nya Europeiska ankomlingar icke äro de, som fortjena det bästa vitsordet. Men aå propos om den ofvannämnde Hanoveranen! Om honom berättar hon att han blef fullkomligt ruinerad, emedan den korporation, som har bestyr med landsvågarne i landet, beslöt anlägga en väg, som skulle korsa sig på hans ägor, och det just på gärdstomten. Den lät mnedrifva byggningen, släppa ut kreaturen ur stall och ladugård, och använde gruset att fylla en bäck, som han låtit leda genom parken! En likadan förödelse säger hon hafva blifvit anställd i NewYork der den nya jernvägen skulle gå fram, och då bon frågade om orsaken dertill, ryckte man på axlarna och svarade endast: Korporationen! Detta går så långt att Ofversättaren sjelf måste i en not tillstå att man kan märka, det boken är skrifven af ett fruntimmer. Vi öfverlemna ät våra Svenska damer, att hålla Hr C. v. H. räkning för den kompliment, han sagt deras kön. Vår Tyska dame har gjort flera besynnerliga upptäckter i Nord-Amerika, dem ingen annan än hon torde ha varit i stånd att observera. Således har hon i Milford funnit en tråkig, osnygg småstad, hvars invånare till på köpet befunnos vara lutter anspråksfulla bellettrister, mest Boktryckare och landttidningsfabrikanter, som hemtade hela sin lärdom ur lagboken och sina bellettres ur bibeln. Sina milis-öfningar kalla de Olympiska spel, och deraf räkna de åren efter Milford-olympiader, för att skilja sig ifrån vildarna i Canada, som räkna efter snoöfallstiden; de påstå att deras sumpiga näste är den moderna parnassen, som skänkt ljuset åt nya verlden och vida öfverstrålar den gamla. Hon har äfven varit vittne till en process af en 12 ärig son, som anklagade sin far för missbandling, och fick sig tio dollars tilldömda i skadeersättning, I anledning häraf gör hon följande reflexion: