Aftonbladet – 10 augusti 1835, sida 3

BR nanna nr nat no fr denna -kärlek, och blir — alldeles kefängdt rasande? han en furste och hon —! åh nej! det är hela vägen igenom det beskedligaste folk i verlden; fursten blir alldeles förtjust och har aldrig i sin dar haft så brottom som att förena de både älskande. Man skulle se gamla Reinsberg, hur innerligt belåten han ser ut! Lyckan är allmän lust och glädje från morgon till qväll! intet i verlden skulle: kunna störa denna sällhet! Dock man skall aldrig säga aldrig! Det sitter i staden Einsbach en beskedlig skräddare och sömmar och tråcklar; hans namn är Brown. Hans sondotter har för fem år sedan rest ifrån honom med sin grefliga Hr man, och lemnat gubben allena qvar med sina gesäller och pojkar. Mästaren skulle likväl ha mycken lust att helsa på sin måg en gång; han stänger sin verkstad, och beger sig åstad, och anländer andtruten till Reinsberg 1 samma stund man ger en fest till firande af tronarfvingens förlofning med fröken Louise. Mästaren inträder utan allsköns krus och frågar efter sin sondotter, fru grefvinnan. En annan än Charlotte skulle slå fnurr på näsan och göra sig förnäm; en annaniän hennes man bita sig i läppen och rynka ögonbrynen; men detta är ett par, som man far söka efter, till och med på scenen; båda kasta sig i den gamles armar, Men grefven pappa skulle kunna komma in och få veta, o himmel! — Det kan ej hjelpas, Brown måste beqväma sig till att spela rollen af den föregifna adelsmannen, eller är allt förloradt. Vår skräddare, en rättfram man, har väl åtskilligt att mvända mot detta gyckelspel, men ger omsider med sig; och så står han nu der, grefve och högvälboren mot sin vilja. Första mötet med gamla Reinsberg är kinkigt nog; detta är en man som har prinsar, furstar. baroner, markgrefvar, landtgrefvar och borggrefvar, fordna, närvarande och blifvande, allesammans på sina fem; han kan hela grefliga Brownska genealogien utantill, han kan uppräkna hvart enda blad på familjens stamträd; emealertid drar sig Brown temligen bra ur profvet. Storhertigen har under tiden fått höra att en grefve Brown anländt, och medan dansen som bäst fortgår i salongerna, hastar han sjelf att göra bekantskap med den illystra personen. Han öfveraskar Brown, under det denne håller, i godan ro, på med en kyckling hungrig efter resan, som han är. Hvad? detta grefve Brown? Det är ju helt enkelt mäster Brown i Einsbach! säger fursten för sig sjelf. Jag tycker mig ha sett den der herren någorstädes förut! funderar Brown på sitt håll. Och de igenkänna hvarandia sen gammalt. Förhållandet är det, att fursten engång efter ett slag, som han par hasard förlorat, tagit flykten g-nom Einsbach, der Brown ädelmodigt herbergerat honom, och sålunda räddat hans lif. Denna vackra handling blir nu belönad. Storhertigen anar unga grefvens skälmstycke, och underrättar i egen hög person gamla grefven om Charlottas plebejiska börd. Reinsberg blir utom sig af vrede, men det går snart öfver och en allmän amnesti följer härpå. Det ligger i upplösningen af pjesen en sammanblandning mellan storhertigen och grefven, och arffursten och skräddaren, som erbjuder ctt skådespel af broderskap och jemlikhet, rätt hugneligt att se på. Det är en komedi, full af heder och ära, och ömhet, och genombeskedlighet. Det är ett fantasistycke. De båda Mahometanerne, komedi af Mr Laverpillitre. Vi hafva här tvenne otrogna, Abdala och Hassan, båda i turbaner och vidbyxor, men för öfrigt till opinioner och uppförande hvarannan olika som natt ocu dag. Abdala är en hvad man kallar esprit fort, tror hvarken på djefvulen eller Mahomet, njuter af lifvets välluster med bräddad råga, och rustar och rasar från morgon till qväll. Herr Hassan deremot en skrupulös musselman, som kallar de kristna för hundar, och skulle hänga sin egen far på den högsta vinrot, om han räckte handen åt en frank eller vidrörde med sina läppar en endasie droppa vin. Betraktad på ytan, ser Hassan ut som den heligaste man allt sedan profetens tid; man behöfver likväl icke titta särdeles djupt för att upptäcka ett det mest genomdrifna skrymteri innanför den der gudsnådeligheten. Abdala och Hassan träffas i Neapel, dit begge anländt i handelsaffärer; båda svärja de öfver hvarandra, men komma likväl i en punkt fullkomligt öfverens: de äro föräiskade; den ena i en ung fransysk enka, den andra i hennes förtjusande kammarjungfru. Men fru de S:te Ange har redan förut en annan älskare, en sjökapten, och den vackra Celeste har gifvit sitt bjerta åt dennes betjent. De båda otrogna glömma nu sina skiljaktigheter och sitt smågnabb i religion o. s. Vv. för alt göra gemensam sak, enlevera den sköna frun och hennes tärna, och föra dem till Tunis, efter att först ha undfägnat Celestes kära Pedro, den hunden, med en arlig musulmannisk bastonad. Pedro på sitt hall är sysselsatt med att uppägga folket i Neapel mot dessa båda satans barn, de fördömda mahometanerne. Hans