Aftonbladet – 8 augusti 1835, sida 2

vidare evertuerande använda, men allt sådant ändå finnes mindre tillräckligt, så ser man vanligen Konungen och Kronprinsen ur egna kassor med frikostiga händer fylla bristerna; och sådant lärer väl ock förhållandet vara i Dannemark. Af statens medel beviljas också icke sällan dylika reseunderstöd. Detta utrop hade således aftonbetraktaren på Helgonbacken kunnat bespara sig, utan att derföre på minsta vis brista i skyldig aktning för Thordwaldsens, Ochlenschlägers och Oersteds land. — Alt ett betydligt antal bildade Svenskar i denna stund äro stadda på utländska vandringar, för att till Fäderneslandet hemföra frukterna af deras mödor och forskningar, det borde icke vara någon Svensk publicist obekant c). Att Sverige har många sorgliga och sårande minnen alt förvara, det nekas visst icke; men flera ärofulla har ock aldrig något land egt, med blot Sveriges inre styrka och politiska vigt. — Man a propos al minnen, så har väl ingen stat j Europa haft dem surare, än just det lyckliga Dannemark, som under loppet al eu par sekler förlorat Gottland, Blekinge, Skåne, Halland, Bohus Län och Norrige, d. v. s. mera än hälften af hela den fordna monarkien. Ett land kan således vara lyckligt med bedröfliga minnen och sammanträngda landamären : detta borde förf. ej heller hafva förgäut. Är det verkligen, som det synes, Helgonabacks-betraktarens mening, att Sverige i denna stund har alltför få förhoppningar, emot Danunemark, samt att Sverige, ensamt med sina minnen, numera sett sin afion — lärer i figurerad sul vilja säga — sitt förfall nalkas — då tveka vi ej att utsäga det: så talar icke en ärlig Svensk — så skrifver icke en bra, en förståndig karl. d) Annu ett ord: emellan minnen och förhoppningar ligga verkligheter: dessa sednare borde en så der inspirerad aftonbetraktare icke heller lemna alldeles å sido. En annan gång torde Skånska Korrespondenten äfven om dem hafva några ord att säga. Oss synes det, som skulle det högligen intressera denna publicist att snart blifva färdig med någon uppsats ur helt annan stil, e) en sådan med ett ord, vid hvars läsning man sluppe den obehagligheten, att stanna i ovisshet, huruvida illvilja eller okunnighet dikterat uttrycken.