Aftonbladet – 7 augusti 1835, sida 1

UTRIKES POLITIK. Ur Revue de deux Mondes. Paris den 14 Juli 1835. Gafs det nånsin en revolutionär tid, så är det visserligen den, hvari vi lefva. Se blott huru våldsamt och lifligt facta kämpa med den allmänna likgiltigheten. Samhället må aldrig så mycket sträfva deremot, och taga flygten in i en fullkomlig orörlighet, så brusa dock händelserna dagligen mot den klippa, tll hvilken det smygt sig, och dragå detsamma med sig i deras ström. Europas politiska gestalt har på visst sätt förändrat sig två eller tre gånger sedan tillkomsten af denna minister, som icke synes det ringaste tänka på allt detta, och knappt förgår en vecka utan att en ny stormvind fattar oss: Nyss var det Amerikas hotande reklamation; knappt fick ministeren tid att hämta sig derifrån, sedan den klenmodigt böjt sig under Jaeksons värja, förrän en ny skymf väntade henne. Visserligen deltager England denna gången till hälften i denna förödmjukelse, och således kan man hoppas att vi komma att uppföra. oss. med något mera mod och värdighet. Hvad som nu också må hända, så är det säkert att ministören djupt kännt denna kränkning; ty dess organer tillkännagåfvo icke utan bitterhet, hurusom Ottomanniska porten, med anledning af Hr Texiers vettenskapliga promenad på cn Fransysk krigsslup, notificerat vårt kabinett att Dardanellsundet var stängdt för våra skepp. Den ambassadör England skulle skicka till Persiska hofvet, ofver Trapezunt, erfor samma vägran. Man skulle vara helt och hållet okunnig om gången af dc politiska angelägenheterne, för att ett enda ögonblick tvifla, att detta förbud mot krigsskepp också kommer att utsträckas till handelsfartyg; och hvem skulle väl också beskydda dessa fartyg, om de blefvo insulterade eller röfvade? Bär man väl respekt för en fredlig flagga, om den icke i nödfall har flottor till sitt försvar? Om Frankrike och England underkasta sig denna klausul af traktaten i Unkiar-Iskelessi, så är det detsamma som en förklaring å deras sida, att de afsäga sig all handel och skeppsfart på Svarta hafvet. Ja, en eftergift af dessa båda makter skulle till och med kompromottera dem i Medelhafvet, der Turkiet, betäckt genom skydd af en Rysk eskader, snart skulle försöka att åter sätta sig i besittning af Egypten, mot hvilket land det rustar i detta ögonblick. Ryssland befinner sig i ett fortfarande tillstånd af förstoring i Europa, och deri följer det samvetsgrannt Peter I:s testamente, hvari han lade sina efterträdare såsom en pligt, att allt mer och mer utvidga sig mot öster, och afleda Europas uppmärksamhet genom hotande demonstrationer mot vestern. Men Europa känner alltför väl sakernes ställning, för att låta föra sig bakom ljuset genom sådane tilltag. Statsmännen i England och de få, som i Frankrike förtjena detta namn, känna Rysslands svaga sida; de känna ordet till dess svaghet, och detta ord är: penningebrist. I denna stund försöker det att få låna på Polen; det söker förgäfves att förpanta detta olyckliga land hos Judarne i London, Paris eller Amsterdam ; ty lyckligtvis har Ryssland ingen kredit på börsen, der man afväger allt utan illusion, der man, när stora härar uppsummeras, innan man förskräckes för deras bajonetter, frågar hvar skatterne och tillgångarne finnas, att betala alla dessa soldater med? Montecuculi, denne store fältherre, som jemte Cesar varit en af Napoleons lärare,