Aftonbladet – 3 augusti 1835, sida 2

sKlostersLasse stundom skall ha vistats. Konungenl lät 4581 en vid namiå Olof Gudmundsson göra på tornet en skön ochHög spets; men som ej blef till nöjes, hvarföre O.öf Gregersson 1589 uppsatte en ny. 1620 byggdes de fyra små tornen i hörnen af den stora spiran, och år 1700 uppklättrade en vackar dag Kopparslagaren Palm till toppen af. tornspiran, på små för ändamålet insatta jernpiggar, med den vackra för;gylda salig tuppen på ryggen; uppkommen till spetsen, satte han sig öfver korset, fäste hanen deroppe, drog så en butelj vin och ett par glas ur fickan, drack Deras Majestäters och Rikets skål, kastade glasen ner, af hvilka ett kom oskadt till marken, gör mig det efter! samt begaf sig, sedan till beslut på allt, han äfven afskjutit tvenne medhafda pistoler, helt lustigt ner igen samma väg han gått upp. Tornet är 145 alnar högt. Utom konungarne Magnus Ladulås och Carl den 8 Knutson, hvilkas cenotapher äro uppsatta framför högaltaret, Gustaf Adolf, med dess drottning, Adolf Fredrik , Gustaf den tredje, och Carl den 13, hvilka alla med deras gemåler och öfriga anhöriga hvila. i Gustavianska grafkoret, samt de tvenne GCarlarna, den tionde, elfte, med deras gemåler, och den tolfte, kronprinsen Carl August, samt Fredrik den I med sin gemål, hvilka ligga begrafna i det Carolinska koret, gömmes här stoftet af åtskilliga andra ibland de utmärktaste personer Sverige egt, såsom en Johan BanEr, Lennart Torstenson, Torkel Knutson. På södra sidan af kyrkan finner man , utom Gustavianska koret, Wasaborgska och Banerska grafkoren, samt på den norra ifrån Carolinska grafven de båda Lewenhauptska under ett tak, vidare det Wachtmeisterska-Fersenska, samt uti nordvestra hörnet det Torstenssonska. Af dessa ega nu endast den Carolinska grafven och det Lewenhauptska tvillingkoret sina domer och tornspiror i: behåll; af de öfriga stå endast stommarna med dess takhvalf qvar. Invändigt bafva de likväl, lika litet som sjelfva kyrkan, lidit någon betydlig skada; alla trofeer och insignier lära dertill vara väl bevarade. Skulle kyrkan också till sitt yttre en gång blifva restituerad, aldrig blir hon emedlertid hvad hon varit. Kammarjunkaren Rothlieb gaf väl år 1822 i sin beskrifning öfver kyrkan det hugnande och trankiliserande löfte att sedan åskledare nu blifvit derstädes uppsatt, den förmätna åskan skulle slagit ner der för sidsta gången, då hon gjorde det år 1697 (andra 1694): Det vissa är emedlertid, att de stolta tornen icke äro mer. Ingen står mera i klart stormväder och märker skuggan af den himmelshöga spiran, för att derpå förnimma hennes svigtningar i vinden ; och främlingen, som hit från Mälaren anländer, helsas icke som förr af hennes ståtliga anblick , der hon lik en drottning omgifven af sina fyra tärnor speglade sig i den blåa vågen; ingen Serafimerklocka ringer mer sin mässa för de afsomnade riddare; och den förtrollade kulan ofvanför vestra oxögat, som så underbart rörde sig sjelf, och så ofta var ett mål för gymnasisternas nyfikna blickar efter slutade lektioner, blir endera dagen omskapad till ljusastakar eller spottlådor, (hin måtte råka ut för det förhäxade tyget!) Att der verkligen varit fullt af trulldom och spökeri uti det nedramlade tornet, torde man kunna lita på, då ingen tornväcktare derstädes sedan många år vågat uppehålla sig. Också vill man vid branden ha förmärkt tvenne misstänkta figurer, troligen ett par elaka munkgastar, hvilka liksom hielpt till vid lågorna att få tornet omkull. Relata referimus.