Aftonbladet – 3 augusti 1835, sida 2

FA MM SA TMA SM BRNPR MMMM ve -KCPR BARA TREE ARAR vi a CER Man AEA eldswåda ; jag skyndar att tillägga: för sig sjelf såsom ett poetiskt skådespel betraktad, på det att icke någon högt värderad tant i en athmosfer af Prinsens droppar måtte tro mig nog barbarisk att ej med grämelse ! betänka hur mången vid dylika olycksullfällen blifver utan hus och hem, huru många dyrbara mobilier idervid förstöras , hur många par äkta ostindiska kaffekoppar under villervallan kunna bh sönderslagna o. s. v. för hvilket allt, ehuru helt och hållet en sak för :sig, jag tvertom kan heligt bedyra att jag eger ett så ömmande och sympatetiskt hjertelag som trots någon. Denna storartade, vexlande kamp mellan den härjande anden med de tusen armarna och den fladdrande rökmanteln , och menniskokraftens djerfvaste vågspel-och outtröttliga ansträngningar ; hur den förre griper i med glödande fingrar bjelke efter bjelke, mur efter mur, och . hur den senare höjer sig med faran; och dessa småningom förtärde , sönderbrakande kolosser, snart allesammans endast glesa och svigtande benrangel, och detta dån, och hvimmel, och lif, och de gnisslande umparnas brådska och klockornas darrande klämt, allt detta bildar ett brokigt äfventyr, som svärmar kring i alla fyra väder, och hvars utgång icke hör beräkningen till, ett skådespel, deri hvarje minut har något att säga, och som låter ens otålighet balansera på ett hårstrå från höger till venster, emellan fruktan och hopp; med ett ord, ett skådespel der. uppmärksamheten icke gerna slumrar in, såsom möjligen lärer händt vid åtskilliga andra representationer. Ett dylikt i: stor skala var Dramatiska teaterns brand för flera år sedan, Riddarholms kyrkans under de nyssförflutna fatala Julidagarna var det i icke mindre. Ifrån det ögonblick då den förgyllda tuppen, som belefvat så mycket ljuft och ledt uti Stockholms stad, föll ner med sin spira och bröt stjertfjedrarna af sig, ända till den Aurora, som gnuggade sig tre resor i ögonen, förvånad att icke mera se det gamla välbekanta tornet på ort och ställe, hvilken evigt vexlande följd af bisarra, hänförande, sublima scenerier; hur elden till en början forsande ur det afbrutna tornspetsen såsom ur en vindugnspipa, i ständigt ökad häftighet dyrkar sig ut genom plåtarnas skarfvar, hvarf under hvarf! hur tornspiran allt mer smälter bort; nu spelar elden rundtom ramarna af de kringskurna oxögonsgluggarna; hon bryter än längre ned till urtaflån, till klockorna; och den sista stommen af det ståtliga tornet brakar öfver sina massiva grundmurar tillsamman med ett regn af brinnande bjelkar och fladdrande glödröda metallplåtar ; hur lågorna nu spridde sig åt alla håll; hur här och der det ena småtornet efter det andra börjar svigta i fogningarna af den nästan till genomskinlighet glödgade kopparen, och slutligen ramlar ihop ner i: djupet; och sedan mot de mörka , vålmande rökmassorna de underliga gestalterna af deras ännu qvarstående, långsamt förbrinnande skeletter, ett efter annat småningom nickande godnatt, och det stora eldhafvet, böljande i dn svarta natten, och de springande kaskaderna utaf millioner gnistor! Men saken har mer än en sida. Man får icke njuta i fred af en dylik scen; man får icke ge sig tio steg ut i fantasiens rymder, förrän man har sin ömma trotjenare efter tankan efter sig, som hviskar en hem tillbaka till husmanskost och räson. Strunt i kopparn och förgyllningarna! ropade om natten en båtsman , pustande vid sin spruta, men Sveriges ära, den går åt. — Det var en patetisk båtsman, men tilll en del hade han rätt. Om Sverges ära också ej preeisthel och hållen var väggfast med Riddarholmstornet, så äga vi icke nog god råd på den, för att kasta bort en tusendedel deraf. Och Riddarholmskyrkan i sitt dåvarande skick stod dock som en af de skönaste reliker i Skandinavien, som ett stort nationalmonument ; hon var Stockholms WestminsterAbbey, på en gång ett vittne af framfarna tiders konst och ett minnesmärke af deras politiska ära och stolthet. I sin första skepnad uppbyggdes hon omkring 1280 af Konung Magnus Ladulås till klosterkyrka åt Franciskanerne eller Gråmunkarne. De heliga gudsmännen sjöngo här i fred och ro sina ave, tills Gustaf Wasa, som på goda skäl hade aversion för dem, tog sjelf omhand med Gråmunkeholmen, och uti munkarnes ställe först inbyste St. ClarXe nunnor i klostret derstädes, hvilket dock snart förvandlades till ett hospital, samt derefter, med öfriga klosterlägenheter på holmen, öfvergick i olika händer. Kyrkan förföll derunder mer och mer; och, oaktadt Konung Göstaf angående denna och Danvikskyrkan skref till Stockholms borgerskap år 1555: . hvarföre vele Vij nu Edher härmed allvarligen förmanet hafye, att J vele cher lägga bot uppå, förskaflandes thet så, att thet som r christeligt, ährligit och med Guds ord kommer öfverens, må hafwe sin rätte framgång, och...... ther J medh alvarsamhet vel hafve för händer förenämpde JEN I FO 9 I ll smnnn man AnLARfslAsn 1 1