Aftonbladet – 31 juli 1835, sida 1

RR SUNNE REFLEXIONER ÖFVER DEN NÄRVARANDE STÄLLNINGEN I FRANKRIKE. Man måste icke glömma, att en betydlig mingd af de Fransyska valmännen innehafva offentliga embeten. Bland hela antalet af embetsmän, 170,000, finnes åtminstone 40,000, som äro valmän. I England har detta medel för direkt inflytande alldrig funnits. Dessutom är antalet af representanter mycket olika i de båda länderne. I Frankrike representeras 32 millioner af 450 Deputtrade, i England, med en befolkning af 24 millioner, består Underhuset af 658 personer. Efter denna proportion borde Deputeradekammaren räkna 880 ledamöter. Denna skilnad verkar på dubbelt sätt mot folkets intresse; ty icke blott äro organerne för folkets tänkesätt färre, utan en representation är derjemte nödvändigtvis mindre populär i samma mohn den är mindre talrik. Vallagen i Frankrike är således ojemnförligt mindre gynnande för folket, och mindre fri än vår var 1839, då allmänna ropet i landet åstadkom en fullständig förändring i grundvalen för densamma, och införde i vår styrelse en demokratisk anda, som förut omöjligen skulle kunnat komma till utveckling utan en revolution. Men om Fransyska Deputeradekammaren icke repretenterar folket i allmänhet, representerar den då icke åtminstone en klass, som har något inflytande på folket, för hvilken folket känner tillgifvenhet, aktning eller: fruktan? eller finner ej folket, åtminstone hos de andra grenarne af den lagstiftande korpsen, hvad som fordras, för att försäkra detsamma om kontroll på alla samhällets beståndsdelar? Det finnes ingen med aldrig så liten kännedom af ställningen i Frankrike, som kan med ja besvara dessa tvenne frågor. Hvad Pärskammaren angår, så är det svårt att föreställa sig en korporation, mot hvilken så många inkast af alla slag kunna göras, som mot denna. Man är verkligen i någon förlägenhet att kunna behandla en sådan församling alfvarsamt och med aktning. Rikedom har den icke; rang endast till namnet; ty dess medlemmar äro kronans kreatur, och efterlemna icke i arf åt sina efterkommande säten i parlamentet. Också är adeln, oaktadt den ännu till namnet existerar i Frankrike, i sjelfva verket utslocknad. Hvar och en antager hvad titel han behagar, och den öfre Kammaren har nyligen, i brist på den aktning, som densamma icke kan ingifva, tagit sin tillflykt tll åtgärder, genom hvilka den velat ingifva fruktan, men hvilka endast på sin höjd kunna väcka vämjelse. En af de mest omtyckta tidningarne i landet hade yttrat några föga aktningsvärda reflexioner öfver Pärskammaren, men i alla fall vida artigare än publiken i Landon alla dagar får läsa om Öfverhuset. Redaktören blef kallad inför Pärernes skrank: hans skicklige och oförskräckte försvarare höll en hel timma ett tal, vida anstötligare än sjelfra den åtalade artikeln: han gjorde en allusion på det brott, som blifvit begånget genom dödsdomen öfver marskalk Ney. I Kammaren yttrades ovilja häröfver, och presidenten kallade till ordning talaren; eller snarare läsaren, ty talet var skrifvet, och följaktligen förolämpningen öfverlagd. I samma ögonblick uppstiger en af prins Moskwas vapenbröder, en Fransysk pär, och förebrår Kammaren, i de mest tydliga ordalag, sin illustre kamrats mord. Då den rörelse,