Aftonbladet – 31 juli 1835, sida 1

ren upplasmngen al sit tal, men aibrots anyo al presidenten, just då han var nära att sluta. Han begagnade med finhet denna oskicklighet, för att upphöra med fortsättningen af försvaret; och jemte det han kunde beklaga sig öfver att hafva blifvit dömd ohörd, njöt han den tillfredsställelsen att hafva rigtat mot Kammaren alla sina vapen, och fördelen att kunna belasta henne med den orättvisa, som öfvergick honom: Med ett ord, sedan deras högvälborenheter nödgats afhöra allt hvad han ville säga dem, hade de till på köpet utseendet af att hafva dömt honom ohörd. Hvad blef följden? Jo, den vrede som pärerne bordt vända mot sig sjelfve, funno de för godt att vända, icke emot den, som fört försvaret för tidningen, och besegrat dem, utan mot den ansvarige utgifvaren; och för en af de minst svåra förbrytelser, som nånsin blifvit begångna mot en Jlagstiftande församling, dömde de honom, utan vidare omgång, till tvenne års fängelse och 10-tusen fr. böter, varande sjelfve på en gång parter, anklagare, vittnen, domare och exekutörer! Allmänna oviljan håaröfver var enstämmig, och inom 14 dagar subskriberades dubbla beloppet af böterne. Sedan denna händelse passerade, hafva andra ännn betänkligare ullkommit, och nästan bragt den förra i glömska. Men vi kunna försäkra, att i intet land, der representerande församlingar ej nedsjunkit till ett tomt namn eller en löjlig farce, finnes det någon politisk korps, som har mindre anseende än Pärskammaren; och huru ringa betydenhet Deputeradekammaren än må ega, och huru ofullkomhgt den också uttrycker landets tänkesätt, så uppvägas dessa brister icke på något sätt genom den öfre Kammaren, hvars inflytande och sammansättning endast öka bristen på kraft hos representationen. Men för det Kamrarne icke uttrycka Fransyska folkets tänkesätt, följer väl deraf att folket sjelft alltid miste förblifva stumt? Tror man väl att dess tålamod räcker till för nya prof? Det är otvifvelaktigt, att framhärdandet i det system, som varit följdt. sedan 1830: att motstå hvarie reform, icke kan annat än framkalla hvälfningar, långt vidsträcktare och mycket mera våldsamma än de reformer, som, föreslagna af regeringen och antagna af Kamrarne, skulle hafva tillfredsställt opinionen. Den första och hufvudsakligaste olägenhet, öfver hvilken nationen med skäl kan beklaga sig, är representationens beskaffenhet. Vi hafva framlagt dess trenne hufvudfel-:: valcensus är för hög, antalet af embetsmän med valrätt alltför stort, . och slutligen representanterne alltför få. Så länge dessa brister i författningen icke blifvit afhulpne, hvilar styrelsesystemet på en grund, som är alltför in skränkt, för att erbjuda någon garanti för dess bestånd. För att bedömma verkningarne af tlenna oligarkiska representation, är det nog att gifva akt på de särskilta partiernes förhållande, som dela Deputeradekammaren. Först se vi Carlisterne, föga talrike, men räknande i sina leder några män af öfverlägsen talang; detta parti, inom Kammaren såväl som i staten, är icke fruktansvärdt genom annat än sitt outsläckliga hat mot den nya dynastien och sakernes nuvarande ordning, på hvars öfverändakastande all dess. håg är rigtad, äfven om det ej kunde ske annorlunda än förmedelst ett förbund med republikanerne, samt slutligen genom hvar och en handling af brotsligt våld, som, utan att gagna den fördrifna legitimiteten, kunde bidraga att sätta i bryderi eller störta dess konstitutionella efterträdare. i Derefter kommer den reguliera opposilionens parii, som, mera talrikt och erbjudande ett fördelaktigare filt för de offentlige män, som eftertrakta embeten, beständigt tvingas att gå tillväga med förställning, att modifiera och mildra sina åtgärder, för att kunna hopsamla spridda röster och hålla tillsammans sina flyktiva anhängare. Detta parti, som icke har någon sold i. det närvarande att erbjuda, betalar sina truppar med invisningar på framtiden, och delar ut bland dem rationer af förhoppningar; men dess mynt skulle snart vara utan värde, och dess bank utan kredit, om oppositionen höjde någon fana med en oböjlig princip till valspråk, hvarigenom dörren till embeten för henne stängdes. För att bibehålla deta svaga inflytande, föra också cheferne för detta parti kriget mot ministrarne blott med ett halft begar att le segra dem, men med ett helt att bibehålla sakerna i deras närvarande ställning, och att, i fråga om embeten, icke förändra någonting annat än namn på deras innehafvare. De angripa aldrig missbruken utan för utt drifva bort dem, som deraf draga fördel. De marchera oförskräkt till bresch på ministerbänkarne, men med ögonen fästade på citadellet, och med oryggeligt beslut att göra så litet skada som möjligt på hufvudverken, ee . 7 a ee EO TS få OTRS PO a ss Jaa