Aftonbladet – 30 juli 1835, sida 2

1 manga Ifall den hlosofiska grund, som säges vara lagd för alla andra kunskaper genom de stora filosoferna och i synnerhet genom deras servum pecus. Mvarje fråga om det simplaste ämne blifver, då man vill grundligt behandla den, insvept i filosofiska termer, såsom man insveper sill i papper eller china i oblat. De rena, sjelfständiga, på handgripliga fenomener och apperception hvilande vetenskaperne, såsom Mathematik, Kemi o. s. v. slippa väl för tämligen godt pris; men så snart en kunskapsgren, som icke så omedelbart ligger för åskådningen, skall behandlas och öfverdistilleras till vetenskaplighet, då träder det Tyska systematiseringsoch insvepnings-raseriet fram i hela sin herrlighet; statslära, statshushållning o. d. förvandlas dåi en ordmörja (för att nyttja ett bekant uttryck), hvars svårfattlighet och — uppriktigt taladt — tomhet afskräcker de fleste från att tänka på saken. Detta är också, kvad desse Egyptiske prester önska, för att få blifva orakel. Men tiden är protestantism och protesterar lika ifrigt mot detta mörkrets välde, som någonsin Luther och Calvin protesterade mot Påfvens ofelbarhet. Hvad det enkla, rena förståndet kan fatta, det will det äfven fatta. Schellings filosofi är för mycket poetisk, för att kunna användas, som man säger, i hushållet; och bemödandet att tillämpa den på alla förekommande frågor har åstadkommit mycket ondt. Den kan, lik kautschuk, blifva töjd och spänd och tillformad efter omständigheterna; och den har varit ett ovärderligt gevärsförråd för de interessen, hvilka tiden omisskänneligen sträfvar att kufva: hierarki, despotism, aristokrati, skråväsende och ståndsskillnader. Den har slagit sig på deducerande af alla dessa sakers nödvändighet; af hvad skäl, är svårt att säga, men troligen mycket af lust att skilja sig från den filosofi, som gjorde 1790talets revolutioner och som hade den egentliga olyckan att icke vara någon filosofi, utan blott en af le gros bon sens och nödvändigheten uppgjord protest mot det existerande. Dessa auktoriteter voro för simpla för en verkligen speculatif filosofi, då den uppkom; och denna förleddes således af högfärd att söka kullkasta revolutionens grundvalar. Huruvida de ofvan uppräknade interessen inverkade på den gång, den idealistiska filosofien i början tog, torde vara svårt att afgöra; men säkert är, att de efteråt be gagnade dess riktning, för att genomdrifva sina ändamål. Tidigt inträngde Fichteska och Schellingska filosofien i Sverige och inrättade sin egentliga plantskola i Upsala. Då hade den dock hvarken här eler på tillverkningsorten den politiska riktning, som den sedermera fått; tvärtom såg man des anhängare rätt demokratiska. Besynnerligt är, att just då läreoch tryckfriheten först uppkom 1809, åsidosattes, eller kanske rättare fans icke ännu, denna filosofis politiska sida, och den stora protesten riktades mot det gamla godtycket blott i vwitterheten. Det var imedlertid en protest mot något gammalt och häfdvunnet, mot ett godtycke och ett missbruk ; och man hade väl således icke haft anledning vänta, att de unge kämpar, som då uppträdde, skulle blifva, och det så snart, icke blott ljumma protestanter i det fach, deri de först visade sig, utan just motsatsen, eller allt det gamlas advokater, i en annan del af mensklig kunskap och menskligt sträfvande, nemligen politiken. Detta kom dock af den katolicism, hvartill idealistiska filosofien snart lät forma sig. Det gick så i Tyskland, emedan materiella lidanden utgingo från Frankrike, hvilka skapade ett hat mot nationen, och emedan man ville hbemantla detta hat med ett system, hvilket naturligtvis vände sig mot det system, som föranledt revolutionen och Frankrikes öfverlägsenhet. — De Svenska aporne, som sjöngo Marseiller-marchen förut, begynte då eftersjunga Tyskarnas klagovisor och deras nöd-system , ehuru visst icke samma skäl funnos här som der. Slutligen skulle Sverge till och med skicka ut nya kämpar, för att för andra gången rädda Tyskland, med den skilnad likväl, att förra gången striddes för frihet och mot katolicism, nu tvärtom. Att de, som stridde striden, insågo detta, påstå vi icke; men följden blef dock den, som vi sagt. Napoleons stora synd, för hvilken han ock pligtade, var, aut han öfvergifvit den protest, hvilken upphöjt Frankrike och honom , och att han åter upprättat katolicismen, ehuru af personliga skäl och helt andra än dem, som drefvo, eller åtminstone föregåfvos drifva hans, motståndare. Misstaget å deras sida, som hjelpte dem upp igen, var således förlåtligare i andeligt afseende ; och den werldsliga sidan af saken hörer icke till vårt förevarande ämne. Det universitet, som skryter af att vara det första i Norden, har omsorgsfullast vårdat det frö, som från Tyskland införskrefs. Upsala kan anses för den medelTT oo PO atemnminA ÄT An med alla ons