Aftonbladet – 21 juli 1835, sida 2

kastande af Symptomer, som trädt i dagen i ymp , den, ss — IESATLLCE: YTTERLIGARE OM EN AF DAGENS FRÅGOR. (Forts. fr. Lördagsbl.) Den brochur, öfver hvilken vi här . anställt betraktelser, är icke en suiverad deduktion eller utveckling : af ett ämne, Utan ett aggregat, en dictionnaire de poche, af diverse omdömen om liberalism och ministerstyrelse... Läsaren får således förlåta, att vår recension, eller: hvad man vill kalla det, -ej heller blifver ett suiveradt helt, uta måste sönderfalla uti strödda anmärkt ningar öfver de icke sammanhängande satserna och infallen. 0 ty nglada oss NH Sålunda , komma yi attutbedja oss läsarens tålamod. förs: ännu några artiklar: om jemnförelsen mellan frihetstidemd. i Sverige och ministerstyrelse, om opposition ineomde: Rådkammaren, om . ministerstyrelsens . strid mot Svenska. folklynnet;, och, grundlagen; om. oppositionens syfte att endast skaffa pratmakare) sysslör, m. m. . Sist hafva vi föresatt oss att något: betrakta: Litteraturföreningens tidning. Ämnets vigt torde ursäkta afhandlingens längd? : Då den så kallade frihetstiden ännu är i förhatligt minne, !skall.detinaturligtvis interessera våra historiskeatt; förespegla 05s; ätt denna tid char likhetimed de fenomener, som nu visasig, eller att, såsom Minerva uttryckte sig, den så kallade frihetstidens symptomer smånigom: trädt..i.dagen. . Vår nu.i frågavarande författare har icke den försigtiga tact, som den väl underrättade och illpariga Minerva (hvilkeh gömmer sig bakom ett fram! SsSymptomer, som men i öfrigt icke gör någon bestämd sammanställning), utan han rusar på i sitt blinda ikorsfararenit och säger ohöljdt, att vi redan en gång förr genomlefvat den Råds-regering, som skulle genom mmisterstyrelse uppkomma, så att den, ehuru under andra former, hunnit att hos oss blifva pröfvad. För hvarje. opartisk. historieforskare (hvilket våra historiske minst äro af alla) faller det sig genast klart, att mellan : 1720 års statsförfattning (i synnerhet sådan den till slut blef) och den nu varande, och i synnerhet fan de liberala nu vilja förklara den, är större olikHet än emellan några andra författningar, som Sverige ägt; Ståndsrepresentationen är det enda gemensamma, De magtägande sStänderne, såsom de kallade sig, föllo aldrig på den tanken, att de sjelfve kunde vara felbara eller felaktigt cönstituerade. En dylik tanke var högmålsbrott; och en af opinionen anställd räfst med Ständerna tilläts aldrig. De hade tagit majestätets gloria på sig, (eller på entreprenad, att nyttja ett argusiskt uttryck) och gjorde den till ett ortodoxiens mysterium, likasom det nu sträfvar att göra den till patenteradt arcanum ,på annan hand, under det Ständernes anseende och sjelfva deras goda namn och rykte äro, mot 100 Rdr, gifna till pris åt hvem som behagar. Mellan 1720 och 1772 var Sverige en republik, men ex högst illiberal och mot denna tidens mouvement i rak motsats uppgjord republik, med en President, hvilken icke utöfvade ens på långt när den magt, som tillkommer nutidens Presidenter, men fick sin ersättning i Konungatitteln och i ärftligheten. BRådkämmaren var just motsatsen mot hvad man nu tänker sig med en konstitutionel monarks ministere. Hvar och en, som hafver ögon till att se och öron till att höra, han måste erkänna, att sjelfva grundprinciperne äro alldeles oförenliga, då rättigheten att tillsätta den styrande personalen tillkom då folksombuden och tillhörer 7zu monarken, hvilket intet: mouvement syftar att fråntaga honom. När man dertill besinnar, att de magtägande Ständerne omgåfvo sig med den hemlighet och helighet, som den nu grasserande liberalismen icke vill tillerkänna någon, minst folkets ombud, såser man mer än tydligt, att denna tidens mouvement heldre måste befordra. allt annat än den så kallade frihetstidens grundsatser och återkomsten af de magtägande Ständerna. Beskyllningen härför kan imedlertid göra verkan på de okunnige. : Vi hafye redan förut, antydt, att Konungens vilja aldrig kan väldföras af Ministrar, just. derföre att han alltid på förhand måste känna deras . tänkesätt i alla samhällets vigtigaste frågor och således inse; att allt käbbel med dem deruti är onödigt, det vill smed andra ord säga, att han måste — förafskeda ; dem; Sä snart han vill fatta beslut, hvari han vet deras, tankar vara stridande emot hans. Detta äger han alltid göra, så vida det icke finnes något annat, som afhåller honom deriffån. Öm! hågot såtlant fibhes;: så är det tydligen icke af. de befintliga ministrarna. som) ,han röner motståndet; så snart han ser Sig kunna följa en: annan politik, är han alltid i stånd att verkställa det.