Aftonbladet – 18 juli 1835, sida 2

bn 5a latltoch egenSinnig lurste, som icke nade nogre tankar om sina pligter och sin ställning, skulle vaa tillräcklig attogehvarje förnuftig-menniska--afsmalk: för ,monarkien; och om de liberale någon gång suppodera möjligheten af sen föraktlig regenty utskrikes.:ju det såsom eh hädelse; eiv beredelse af väg för republikanism. fox Vä vilja nus; för: kontrastens skull, fingera. ett sam, tal mellan Konungen och en Bådskandidat, sådant som vi tänka oss det, då vi antaga en Konung, som verkligen känner -: vigten. af sitt. höga , kall och icke ledes af blott begär att få sin vilja fram, hvilket är bland det föraktligaste, vi kunna tänka oss om en regent. — Konungen:, N. N. Jag känner edra tänkesätt om de vigtigaste ämnen, som nu måste afgöras här; jag inser att vi måste taga den eller den: marchen med ärenderna, och att Ni betraktar saken ur samma synpunkt. Vill Ni ställa Er vid min sida och bistå mig med råd och dåd?? — Ja, E. M. jag går in därpå, om jag får veta hvilka kamrater jag erhåller; ty jag kan eller vill icke vara i strid med dem. Ingenting kan i sådant fall uträttas?. -— De och de.? — Då får jag undanbe mig. A. vill. dit, B. vill dit, och jag vill dit; och utan öfverensstämmelse emellan oss går det icke Farväl! eller och: Nå om jag tager C. och D.?? — IT sådant fall skall jag vara med och göra mitt bästa. Hvilketdera är nu det värdigaste för fursten och kandidaten? hvilket anstår mäst friborna män, hvarom förf. talar? , Förf. kunde, under sitt bemödande att förvilla; naturligtvis icke glömma . att framkasta den gamla osanningen, att ministrar måste resignera för Awarje fråga, hvari de-tänka olika med: Konungen. , Detta är dock.icke förhållandet, och resignationsskyldigheten inträder icke förr, än rådgifvaren ser sigicke mera kunna vinna gehör för sina principer i afseende på det stora hela, icke förr än regentens förtroende ogodskenligen är vändt ifrån honom, hvilket lätt skörfjes deraf, att hans råd ofta och i vigtigare frågor ingenting gäller. Äfven i enskilta angelägenheter anser en man af heder sig icke kunna fortfara att vara en annans ombud, om han ser sig hafva förlorat sitt infly tande hos hufvudmannen och icke mer kunna göra sin tanke gällande. ; Och i statens vigtigaste värf skulle denna hederskänsla icke vara behöflig?! Tabouretten och lönen skulle: der. vara mägtigare bevekelsegrunder än hederskänslan?! Detta är dock raka följden af vår förf:s och hans: stallbröders läror. Såsom ett bihang till denna ömhet för de höga functionärernas säkerhet om sina platser följer alltid en likadan ömhet om öfriga embetsmän, som man tror skulle blifva amovibla genom ministerstyrelse — en ömhet, som Statstidningen äfven: är annan gång visat, då han var så mån att genast intaga: en resandes berättelse om embetsmännens :belägenhet i Norra Amerika, hvaraf republikanismens förderflighet skulle bevisas. För att vara riktigt uppriktiga måste vi tillstå, att, i fall ministerstyrelsen är af nytta för landet, bör väl embetsmännens . vinst eller förlust därvid föga komma i beräkning; deras intresse torde väl vara något underordnadt under nationens. Men vi tro att alla de embetsmän, som icke äro nog högt uppsatta för att inverka på den inre eller yttre politiken, vore lika säkra som nu att bibehålla sina platser, då en ny chef alltid måste vara angelägen att hafva bepröfvade och vid göromålen vanda underordnade biträden. Odugligheten och lättjan kunde väl förlora sin befordringsrätt efter tur; och det vore vissserligen ett hårdt slag för land och rike. Embetsmannaintressets stora vigt skulle väl också minskas, då embetsmännens mängd säkert betydligen minskades under en ministerstyrelse. Ett nära sammanhang härmed har författarens hycklade fasa (hycklad, ty det förespeglade är. väl just hvad han skulle önska) för det genom tjenstemännens afsättlighet ökade onda, att de skulle nödgas votera för uniformen. Detta är visserligen ett ondt, men som nu viecke heller saknas, då misshagande tjenstemän, om de ock icke kunna afsättas, dock kunna margfaldeligen plågas, såsom erfarenheten visar. De embetsoch tjenstemän, som hafva säte i representationen, äro dessutom till största delen sådane, som äfven under en ministerstyrelse måste förblifva oafsättlige, såsom domare, krigsbefäl (med undantag af det högre) och prester. Att den egentliga administrationens lägre tjenstebiträden kunna vara representanter, är ett missbruk, som väl en gång skall afskaffas; och åtminstone fmnes intet skäl att för derassamvetens bevarande hindra en vigtig princip att vinna framgång. Detta.skäl torde således kunna få försvinna ur räkningen. Men vi känna våra motståndare nog för att veta, att de framdeles komma att lika oförtrutet upprepa denna, lika som alla andra satser, utan att hafva vederlagt eller ens upptagit de däremot gjorda inkast. (Forts. följer.)