Aftonbladet – 17 juli 1835, sida 2

upplyst nog, Ior att tro sig torsta, och Satedes satt att fånga med sken och klingande ord. Verklighet och eta falla däremot icke Säk lätt på läppen. Låtom oss imedJertid försöka eh på dylikt grundad framställning af det förhållande, som under en verklig ministerstyrelse eger rum, t. ex. i England i närvarande stund. eDetvärsbekantjsatt--Kung--William..icke-.personligen tycker. om sina nuvarande ministrar, att han icke ,ens vill. ses dem -i.sin hofeirkel. Hvarföre behåller han dem då? hvarföre återtager han. icke: sin kära Wellington? Ingen lag finnes, som hindrar honom. Lat honom-då försöka lCarl I försökte att hibehålla sina rådgifvare och afskedade folkets ombud. Hvad blef följden! — Det är ju olycksaligt, att la force des choses hindrar den stackars William att låta sin Drottning och sina öfriga, bak kulisserna gömda vänner styra landet, efter grundsatser), rakt stridande mot folkets! att han nrödgas att icke göra sig och landet olyckliga! Huru mången enskild måste icke tvinga sig att sköta sina affärer på ett mot sina böjelser stridande sält, ja, genom personer, dem han visst icke älskar! Och hvad den enskilde måste göra med sitt eget, utan att dock vara bunden af en positif lags föreskrifter, det skulle en furste icke böra vara skyldig att göra med det sig anförtrodda! — Vi få anmärka, att det är icke de särskilda personerna Melböurhe, Russel m. fl., som Kung William på detta sätt nödgas bibehålla, utan det är deras principer; nationen, skulle lika gerna. se andra vid styret, om de blott hyllade samma grundsatser och vore så beskaffade, att de företedde såmma moraliska garanti. Det är icke ministrarne, som tvinga Konungen att följa deras grundsatser, utan det är en annan magt, som tvingat honom att antaga ministrar, hvilkas grundsatser äro honom så kända, att han icke ens försöker vinka dem derifrån; han Vet, att de kunna brytås, men ej böjas, bortköras, men id underhandlas med. Det där käbblet mellan regent och ministrar om enskilda frågor, hvilket författaren: åntyder, kan aldrig uppstå. Så länge han har dem, äro deras grundsatser-i det stora hela de samma; och att en konung skulle befatta sig med hvarje lumpen detalj, är för mycket dumt, för att ens behöfva vidröras. Nå, svårar man oss, då är det ju folket. som styrer. Ja, i visst afseende, nermligen så vida att gr ;undtonen i styrelsen, måste hannenitra med grundtonen i folkets tänkesätt, sådan som den uppenbarar sig genom dess lagliga omlud: men då detta är gifvet, har styrelsen, hvilket vill säga Konungen, såsom vi redan visat, full frihet att röra sig i hela regeringsbestyret. — Men detta, säger man oss vidare, är just det fasliga, det gudlösa, att: regenten skall likasom nödgas att följa 1 något annat än sin vilja. — Ja, om vi antaga, att en regent Styrer för sin egen skull och ej för folkets. — Men, invänder man, det kan ju hända, att regenten begriper folkets intressen bättre, än folket begriper dem sjelft. — Det tan visst hända, men är föga troligt. Dessutom ser man ju äfven despoter allt jemnt åberopa sina. folks tänkesätt, såsom skäl till sina handlingar. — Hvarföre skulle dessa tänkesätt vara mindre vigtiga, då de i laglig väg äro kända, än då de blott suppositionsvis eller genom spioneri blifvit det? I denna punkt snärjer man sig alltid i en hel härfva af motsägelser. Låtom oss nu se på ställningen i Frankrike. Der föregår just, hvad förf. vill hafva här: Konungen försöker, med sin namnkuniga pensee immuadle, att helt och hållet styra sjelf. Detta går an, åtminstone till en tid, och bevisar således, att i lagen ingenting finnes, som tillskapar magtäg vande eller sjelfregerande ministrar. Svårigheten är blott att få sig personer, som samtycka att ikläda sig ansvaret för regeringens handlingar; detta ansvar må nu vara juridiskt eller moraliskt. En man, som känner hos sig kraft och duglighet, vill icke blott springa ärender med en annans hugskott, med fara att anses så, som vore de hans egna. Franska: representationens sammansättning i närvarande stund gör det nämnde försöket möjligt; men en tid kommer, då det måste se annorlunda ut, och ve då vederbörande, om de envisas att förkasta det enda medel, som finnes, att från furstens hufvud afleda de åskor, hvilkas ämnen koka! Han måste atergå till den äkta konstitutionella idgen att samla omkring sig män, som represeniera tidehvarfvet och nationens önskningar. (Forts. följer.) En Fransk tidning har i ett af sina sednare numror