Aftonbladet – 14 juli 1835, sida 3

pr Epistel till Kusinernas Hrr Recensenter. (Slut fr. gårdagsbl.) Om någon fattat, att Majoren älskar sitt fädernesland eller någonting i verlden, så är det förf:s. svaga pennas fel, ty meningen var blott att framställa en enfaldig, inskränkt, småaktig, känslolös, men god och beskedlig varelse, som ibland andra dumheter äfven hade den att vilja hålla tal om något, och som gjorde då just som de flesta af hans sort, prata häldst om hvad de minst förstå, och älska sitt kära fädernesland och orera vidt och bredt derför och derom, tills han, upptagen af något vida vigtigare, nemligen eftersynen af egna värf, egna kaklugnsmakare, byggmästare, fogdar och bokhållare, lemnar fädernesland och dess angetägenheter åt dess öde och endast tänker och handlar för sig för det lilla planetsystem, ihvilket han ärsol. g) Recensenten i Litt: föreningens Tidning har så förträffligt uppfattat och i ett enda ord framställt Majorens nullitet, då han kallar dess negativa egenskaper en viss frånvaro af omoraliska böjelser och vanor. — Förf. känner sig verkligen tacksam mot hvar och en; som så helt uppfattar hans mening. Men nu kommer man till den punkten och beskyllningen af Rec. i Aftontidningen, hvartill vår gode Major finner sig ändock aldra minst saker. Jag menar den, att han någonsin kostat en fjerdedels tanke på Polackerna. Dertill skulle dock fordrats en gnista af varmt blod och enthusiasm, och vi veta ju, att, om det fanns blod i Majorens ådror, så var den på det högsta ljum. Förf. vetterligen äro de ädle Polackarne ej nämnda mer än tre gånger inom omfånget af Kusinernas lillpytts-verld. Den unge Carl S. skrifver (sjelf) en gång till Axel: Polackarnes sak är snart vår egen c. Således var detta deltagande för den mot våld och förtryck kämpade Nationen en lifligt känd, om icke verkande känsla hos Axels Busenfreund, och således nästan patagligt hos honom sjelf, fast förf. tagit till princip att tills vidare tiga med Axels politiska trosbekännelse? 4) hvilken dock icke så otydligt antydes i hans samtal med den unge Ingenicurofliceren, fast han i sitt yttre hade något, som bar stämpeln af denna förhatade aristokrati, som dock lefver, rör sig och har känsla ännu, likt ormen, hvars hufvud likvisst redan är krossadt. Annu en gang talas om Polackarna, och det är, när den unge Albert H. hotar Amalia att dö för dem, när han ej kan få dö för henne, och tredje och sista gången, när Amalia föreställer honom, att han gör mera nytta hemma i landet som sin moders enda kära son och som Kornett, med Löjtnants-graden i lointainets skönaste men ljusaste bla. — — — Stränge recensent! förlåt den 19 åriga flickan denna skefva åsigt af tingen! ett par år till, och hon hade kanske tänkt helt annorlunda. Vu vet hon dock säkrast, hvad som är rättast eller bäst att tänka. Saledes kan ju förf. ingalunda medgifra, att bland Majorens stora egenskaper fanns den, att han någonsin kommuit ihåg, om Polackarne funnits — till, eller ej; men kanske tänkte han just som ifrigast på dem, under dessa sina tysta och till utseendet tankedigra stunder. Kanske vet Rec. det, ty han tyckes i allmänhet veta mera om Kusinerna än förf. sjelf. Ja han talar om förtjenster hos flera af personalen, dem han rent utaf säger att förf. sjelf ej anar j;) men aldra grymmast är han ändock när han tager ifran den i hans tro så aristokratiska förf. dess lilla rest af franska glosor, som densamma ifran pensionen hemfört i ridikulen. Eu uteglömdt de framför but en blane kan ju likaväl vara en felskrifning eller ett tryckfel, som den uteglömda apostrophen vid ordet qu elle wi Bec:s. egen citation af en stackars vanlig courfraga, som den obetydligt snillrika Drottningen gjorde den nypresenterade fröken, men visst icke, (som Rec. säger) den med allt äkta fransyskt amalgamerade Konungen. Dessutom går denna fraga genom den värda Grefvinnans mun, hvilken, lika som de flesta af hennes samtida, ej lärde annat än Fransyska och ändock ej kände sjelfva språket av fond, och för hvilka i allmänhet läsningen af nyare saker, Aolre Dame de Paris t. e., skulle varit, Grec. Latin. Aut Rec. dessutom omskapat den stackars dåliga frå2) Så göra vi ala; och rätt göra Vi deri, annars kunde de qvinnor, som vi ej blow curtisera, utan som äro närmare vid oss fästade, blifva högst missnöjda med oss. Axel brydde sig icke om sina egna angelägenheter; men detta kom ingalunda deraf. aut