Aftonbladet – 13 juli 1835, sida 2

Den i N:o 76 utlofvade repliken (eller kanske rättare protesten) mot Aftontidningens recension öfver Kusinerna införa vi nu, ehuru vi äro öfvertygade, att vi icke dermed göra författarinnan någon synnerlig tjenst. Att den, som kunnat framalstra detta djupkänsliga, concisa, tankedigra, qvicka arbetet, äfven velat skrifva så mycken misslyckad qvickhet, som denna replik innehåller, förstå vi icke. : Det är underligt att se, med hvilket acharnement alla konstnärer försvara sina foster, och huru denna trangbröstade fosterkärlek yttrar sig. Alla ropa de: rälta mig; säg mig mina fel, och huru jag skall göra det bättre?. Och försök blott att säga ett fel! Välj ett! då skrika de i fullt raseri: visst har jag fel, men detta åtminstone icke. Välj då ett annat; och samma svar följer ofelbart. Harv ni genomgått. alla tänkbara, skall den kritiserade ändock icke hafva erkänt ett enda, likasom sjelfmördaren icke fann i hela skogen ett träd passande att hänga sig i. De snarsticknaste äro aktörer; säg en sådan, alt ban är en af tidehvarfvets största konstnärer, att en hel nation är glad och högmodig öfver honom, att han är utan föregangare och skall blifva utan efterföljare; men säg honom på samma gång blott en liten anmärkning mot. en geste — och han skall brista af galla, skall förfölja er, skall hämnas, så längt i hans förmåga star. . Närmast desse artister i åtickenhet och egenkärlek. stå författare, dernäst målare och bildhuggare; musici af verkligt värde äro kanske mest likgiltige för omdömet — vi säga: af verk