Aftonbladet – 10 juli 1835, sida 2

äro Scotts romaner således ganska interessanta och larorika, man må för öfrigt säga hvad man vill om den historiska romanen eller den nytta eller skada, som det verkliga historiska studiet kan hafva af dessa mellanting mellan dikt och sanning. För den, som någorlunda känner häfderna, kan väl skadan vara ringa, om nägon; men i dens hand, som ingenting vet förut, kunna dessa utsmyckade och vanställda historier ; vara rätt skadliga ; han ror till slut, att det verkligen så tilldragit sig, och att romanen är historia. För barn och fruntimmer existerar egentligen denna fara. Det är imedlertid svårt att säga, hvar gränsen finnes emellan den historiska romanen och den vanliga, i allt diktade. Denna sednare, är, ehuru med alla personerna diktade, alltid på visst sätt historisk, så vida hon ger en trogen målning af det lands seder och natur, där scenen är förlagd; och i detta afseende draga vi icke i betänkande att kalla förevarande arbete en historisk roman. Vi hafva i alla Svenska romaner knappast sett en så sann och så Jlefvande skildring af Svenska lynnet, Svenska omgänget och Svenska, naturens egenheter. Taflorna äro uppdragna med mästarehand; och, hvad bäst är, det har skett utan all den långsläpiga ståt, hvarmed vanliga författare — Scott och Cooper och. deras Jegion af imitatörer icke undantagna — sätta sig ned. och måla ex professo. . Några få, men raska, drag göra taflan i hast färdig. -Karaktererne och lynnena äro (med de undantag, vi straxt skola visa) framställda md . en så ren och skarp individualisering, att man skall leta efter dess like. Huru sann, huru från alla de andra skild är icke fröken Bertha! Huru lifslefvande ser man icke en Möblendorff i många samqväm! Mamsellerna P. (eller hvad de heta) med far och mor äro de besattaste karrikaturer, men NB. sådana karrikaturer, som man ser förverkligade i lifvet. Den vittra, romaneska och medisanta fröken är omisskännelig för hvar och en, som sett den äkta afkomman aflitterär halfbildning och moralisk obildning. Gamla Grefvinnan på Svansjö är väl den renaste bild af en hofdam. . Men vi hafva sagt, att undantag finnas; och dessa äro de brister, som alltid vidlåda feminina produkter. . Man kan nemligen icke ett ögonblick tveka, att Kusinerne äro af en författarinna, icke af en författare, ty. djeltarne äro hos alla romanförfattarinnor misstecknade helt och hållet. Vi skulle hafva lust att tro, det ett motsatt förhållande äger rum hos manliga romanförfattare, och att det ena könets skribenter således kunna qvitta med det andras. Det är skada, att Redaktionen icke kan disponera en fruntimmerspenna, för att recensera våra Herrar författares arbeten i roman-väg! De skulle då möjligen kunna fa sig behöfliga läxor. Vi vilja nu söka utreda de lyten, dem vi hos författarinnan tro oss upptäcka i teckningen af alla karlfigurer, som skola visas interessanta — lyten, från hvilka icke en Mad. Schopenhauer, icke en Miss Edgeworth, icke ens en Mad. Statl är fri. . 2, Det ena könet förstår blott ytan af det andra; och derför kan det blott vara ytan, som i hvarje roman visas af ena personal-hälften, så vida man icke skulle antaga möjligheten, att en karl och ett fruntimmer arbetade tillsamman. Qvinnan är dock kanske mera än mannen i stånd att erkänna, att en man, hvars yta icke genast behagar henne, kan hafva värde; men Avwari detta värde finnes, det kan hon icke inse. I allmänhet känner hon mera, än hon inser. En annan egenhet bör ej heller förbigås: första intryckets prevention emot kan utrotas (ehuru kanske svårligen); men preventionen för kan det aldrig. Förnuftet kan predika för qvinnan, att hennes ögons val är löjligt eller föraktligt; men känslan erkänner det aldrig. Detta understödjes af qvinnans naturliga, i känslan af aktif svaghet grundade fallenhet att vara martyr. Låt en qvinna vara, såsom hustru eller älskarinna, fästad vid en ädel och förnuftig man, som ändock har sina fel — och hvem har icke dem? — men som i allt bemödar sig at vara henne till nöjes; och se, om hon icke plågar honom. Låt samme man . med samma egenskaper i öfrigt, vara en bof, som föroråattar och misshandlar henne; och se, om hon icke med tålamod fördrager hans gemenhet och gör allt, för att förlåta och öfverskyla sitt lidande, för att uppfylla sina pligter till deras yttersta gräns. Den förre får bittert känna hvarje verklig eller inbillad oförrätt; den sednare följer hon, och : det utan knot, i vanäran, i fängelset. Hvad är det annat, som drifver henne till denna inconseqvens, än utsigten till: den svages segertecken , martyrkronan? ) i i Detta är orsaken, att alla författarinnors romanhjeltar aldrig äro förnuftiga, lugnt och ädelt verkande män, EE ) Man påstår, att i rättegångar är det förmånligare att vara svarande än kärande. Af nära nog samma skäl