Aftonbladet – 8 juli 1835, sida 1

Article Image
RA NR —RRRE—ER—— ERE ERE TN stället för egna truppar. (Hör hör!) Talaren måste tillstå, att han icke gjorde sig den bästa föreställning om dylika band af sammanrafsade legosoldater, hvilka icke känna annat fåädernesland än lägret, och i dag kunna vara Engelsmän, i morgon Spaniorer eller Portugisare ; utsändandet af sådane skaror skulle vara en skam för landet o. s. v. Vidare ogillade talaren att man skickade alliför få soldater till Spanien, emedan en korps af endast 10,000 man lätteligen derstädes kunde komma till korta, och ådraga de Brittiska vapnen skymf; att ledamoten för Westminster (öfverste Evans), som dock endast är pensionerad Öfverstelöj! nant, finge befälet öfver dessa 10,000 man; vidare att Evans icke lemnade sin plats i parlamentet; at han utsatte sina truppar för de största faror, emedan det Vill och med efter Lord Elliots åsigt vore tvifvelaktigt, huruvida den ef honom bemedlade konvention äfven komme att gälla för dessa truppar; att regeringen uppenbarligen gynnade företaget, och derigenom förledde dem som — läto värfva sig, till den tron, ått de, i händelse solden icke ordentligt utföll, ägde anspråk på Engelska skattkammaren. Slötligen uttryckte Talaren den önskan, att Lord Palmerston i afseende på de Spanska angelägenhetern e endast ville följa sin företrädares, Hertigens af fVellingzon råd och åsigter, och understödde denna önskan genom anförande af följände utdrag ur ett tal, Lord Pai, merston sjelf hållit vid ew föregående, tillfälle: Om — tjena Spanien, så är Hertigen af IVellington en sadan man. Man säger ofta, att ingenting så mycket verkar tillgifvenhet, som medvetandet af bevista välgerningar. Men om det någonsin fanns en, man, som ofverhopade en nation med sådane välgerningar att hvarje stämma, ifran barnets späda. Jjud ända till gråhärsmannens dur rände välsignelser, måste höja sig till tack och lof mot honom — så är denne man Hertigen af: FVellingion, denna nation den Spanska. Kan väl någon Spanicr tro, att en sådan mans rad icke vore lika upprigtigt som den bäste Spanske patriots; att den man, som befriade Spanien från förtrycket, och med den besegrade fiendens blod aftvådde fotspåren efter de inkräktande frän lingar, som besudlade dess jord, kunde gifta eu sid som vanärade Spanien? Lord Palmerston, som nu erhöll ordet, erböd sig att förelagga Huset alla de begärda papperen, talade, såsom vid ett föregående tillfälle, med beröm om Lord Elliots uppdrag, och bekräftade fullkomligt de af Lord Mahon nyss anförda yttranden rörande Hertigen af IV ellington; uuryckte vidare sin fögnad att af handlingarne i utrikes departementet finna, att Hertigen i afl seende på Spanien fortsatt samma väg, som han (Palmerston) beträdt, och således gillat hans poli. uk mot Spanien; men förundrade sig öfver att i Lord Mafkons tal, om också ej uttryckligen dock implicite, imna isigter, som stridde rakt häremot; Lord Palmerston hade icke funnit någonting i arkiveirne, hyaraf han kunnat sluta att Hertigen ogillade en sådan åtgärd, som det ifrågavarande beslutet i Hemliga Bi det. — Här inföll Lord Mahon med den anmärkningen, att han menat Hertigens af IV ellington mowila mot främmande makters intervention i Spaniens invertes angelägenheter. — Lord Palmerston svarade härpå att den ädle Lorden uppenbarligen förvexlade tvenne helt olika saker med hvarandra, nemligen det Briuiska undersåtare lemnade tillstånd att taga del i kriget i Spanien, och afsindandet af en Kongl. Storbritannisk krigsmakt, öfver hvilken Spanska regeringen icke skulle hafva något att befalla, till underkutvande af ett i panien kämpande parti. Sedan ministerr vidare utveckJat denna skillnad, öfvergick han öl vederläggning af Lord Mahons särskilta paståenden. Emot förebråelsen att regeringens förfarande var utan exempel i förflutna 1ider, anmärkte han att deua vore alldeles likgiltigt; om regeringen handlade orätt, så kunde det orätta icke förvandlas till rätt om man aldrig så mycket : beropade föregående lika fall; handlade hon åter vält, så Vore ett sådant åberopande alldeles öfverflödigt. Talarens ogna yttrande 1823, mot en direkt intervention, saknade i förevarande fall ullämplighet; då marscherade 200.060 Fransmän, såsom avantgarde för act öfriga Europa, ull Spanien, för att störta konstitut: onen; nu stode på sim höjd 10 a 12,000 individer under vapen mot ögon gen. Anmärkningen att de härifrån till Spanien algående 10,060 man icke skulle hlifva tillväcklige för indamålets vinnande, klingade bhesvnnerliot i den ädle Forn j hade han då sagt — det gifves en man i Europa, hvars råd Spanien bör upptaga såsom ett välment, från alla biafsigter skildt råd, hos hvilken ingen Spanior kan ee -. i Oo T . 2 . -. förutsätta något annat än en upprigtig önskan ut

8 juli 1835, sida 1

Thumbnail