löshet, och sticker dolken igenom honom för omaket. Omodei har likväl i sin sista stund nog mycken redighet att skicka till Angelo ett bref, som bevisar Catharinas och prinsens kärliga förhållande. Straxt ger tyrannen i allsköns tysthet och lugn sina befallningar vill sin lifoch husdrabant Gabaourdi att bestyra om en graf; en: själamessa, och några välslipade värjor. Tyrannen har beslutat att mörda sin brottsliga gemål, och lemnar henne en fjerdedels timma för att bereda sig. Tisbe, som blifvit underrättad härom, föreställer Angelo ganska spetsfundigt att ett blodigt mord skulle ge anledning till skandaler; det bästa vore att förgifta sitt folk, det går så utan buller och bråk för sig. Tyrannen finner anmärkningen skälig, men hvar skall man få giftet! Tisbe åtager sig den saken. Nu ha. vi ju åter våra två kristallflaskor! V. Hugo går dem alldrig förutan. Flaskorna framsättas. Catarina gör motstånd; hon håller för sin gemål en dugtig sparlakanslexa, förebrår honom hans laster och odygder c. Det hjelper icke; hon måste smaka på anrättningen; man anar nu att Tisbe serverar henne opiflaskan i stället för giftet ;; men man får inte ana, man får se. Catarina faller efter intagningen genast i sömn, och tyrannen befaller Gabaourdi att genast begrafva henne. Tisbe smyger oförmärkt sin börs åt bödeln och hviskar åt honom att bära prinsessan i Tisbes palats. . Härifrån föras vi nu till Tisbes boudoir. Den sköna är nu öfvertygad om sin älskade Rodolfos trolöshet, och sitter och fäller de bittraste tårar; men i hennes hjerta finnes icke mer något spår af hämndlystnad ; hon är en beskedligare älskarinna än så; minnet af hennes mor bjuder henne att glömma och förlåta. Rodolfo öfverraskar henne i denna melankoliska sinnesstämning; han inträder, utom sig af raseri, för, att på Tisbe hämnas den sköna Catharinas förgiftning. Tisbe behöfde väl nu icke minga ord för att taga honom ur hans villfarelse, men hon skulle ju lefva utan hans kärlek; det är skönare att dö för hans hand. Och Prins Rodolfo, annars en högst ädel och älskvärd man, blir nu alldeles rasande af vrede, och sänker en vass dolk i den armas hjerta. I det samma inrusar en blek gestalt oeh kastar sig i mördarens armar; det är Catharina som vaknat ur en välgörande sömn; ty sanningen att säga, det var verkeligen bara litet opiidroppar som Tisbe gaf henne att tömma. Hvem har räddat dig? utropar Rodolfo. Jag, för dig! svarar Tisbe och uppger andan. Chatterton; af de Vigny, hvilar på en renare och mera sannt tragisk grund. De Vigny, en svärmande och ädel poetisk natur, tillhör visserligen, såsom son af sin tid, i grunden den nya eller romantiska skolan i Frankrike, men har med sitt högre konstnärs-alfvar och sina renare känslor aldrig rigtigt kunnat förmå sig till kamratskap i sina medbröders litterära utsväfningar och vildbasarebragder. Att han i detta litteraturens epidemiska febertillstånd icke kunnat undgå en eller annan modifikation eller att smittas af ett eller annat utmärkande lyte från den rådande skolan, är mer än naturligt; men sjelfva krankheten har hos honom tagit en helt annan vändning; dagens qvafva och nedtryckande atmosfer har väl icke heller på honom förfelat allt intryck, men i stället för den hopplösa, stormainde och kallblodiga verldsironi, hvilken såsom följd deraf utmärker den nya skolan, har De Vignys vekare sångmö härigenom antagit ett stilla svårmod, en karakter af sluten och tyst missbelåtenhet, som likväl icke är förtviflan eller liknöjdhet. I detta nya arbete har han velat framställa ett lidande poetiskt snilles strid med verldens kalla intressen, dess hånade, sträfvanden samt dess ömkliga slut. Detta är en särdeles mörk tafla, och det må vara osagdt, om samhället ensamt måste stanna i skuld för allt det elände som verkligen drabbat så många utmärkta genier, eller om den karakter De Vigny i Chatterton målat är tillfullo identisk med det sanskyldiga orginalet; i alla fall är för en genialisk författare ett ämne som detta ganska rikt och i allmänhet af djup tragisk betydelse. . Chatterton hade varit för stolt, att för några pund sterling om året utbyta sin enslighets ljufva drömmerier emot en skrifvarbefattning hos någon förnäm Lord, som behöfde låna hans talang att lysa i talarstolen eller hos de sköna, och utan utvägar för sitt uppehälle i London, måste, poeten nu söka en tillflyckt någonstädes på landet utanför, uti ett uselt värdshus. Stället ligger aflägset och öde; men Chatterton befinner sig därstädes allt bättre och bättre; hans dysterhet skingrar sig något, hans idcer bli friskare. Han har på John Bells herherge funnit tre ting, som framför annat bidraga att lätta hans tunga lynne; en gammal qväkare, för att lugna hans svallande känslor och hans oroliga inbillning , med sina broderliga föreställningar — och sina ljusare lefnadsåsigter; den milda Kitty; Johns hustru, för att med sitt englalika, rörande småleen