AR serna nl nr nn SO PL rn VR Ån REVY AF PARISERTEATERN för halfåret 1835. (Fortsättning). Tragedien. Jemte de flera nya sorgespel (eller dramer, såsom de nu för tiden heta), utaf författare af andra lordningen, hvilka under denna sista period kommit de välfriserade Parisertupcerna att resa sig, och gifvit det goda folkets nerver en behaglig elektrisering, finner man äfven en splitterny dram af Victor Hugo, samt en af Alfred de Vigny. Förstnämde herre har: annars på senare tider nyheterna i feuilletonerna om hans mångskrifvande litterära medbröders verksamhet, för några månader seen ny dram?, skedde det-derföre med en viss mystisk vigtighet, liksom menade man: nu skall ni änteligen få se något, vänta Pariserborgare! unum — . sed leonem ! Angelo, tyrann i Padua, såsom det väntade Hugoska unglejonet är vordet benämdt, är sina äldre syskon fullkomligt lik, ett vidunder, en hisklighet från topp till tå. Förutsatta åtskilliga enstaka partier, der det rika snillet blixtrar fram i sin genuina styrka, är pjesen i sin helhet så godt som en blott variation eller imitation af de föregångna Le roi samusse, Lucrec Borgia, o. d.; samma välkända figurer med dolken under manteln och hatten ner i pannan, samma kristallflaskor, en med gift, en med opium, samma balkonger, samma nycklar och dyrkar, med ett ord, samma machineri! Victor Hugos dramer börja lukta litet af charlataneri; han har nu en gång till sin disposition ett visst antal: növändiga kostymer och persedlar, och med dessa varierar han sedan genom några skickliga konstgrepp gång efter annan ett och samma skuggspel, der hela lifvet-med dess: demoniska yttringar af de mest onaturliga passioner endast spelar på ytan, machinmessigt, hjertlöst, -spöklikt. Man skulle häraf kunna sluta att V. Hugo redan med ens kommit så långt han kan komma; anledning gifves det likväl, atminstone lika stor, att förklara detta förhållande helt enkelt ur en viss tillfällig beqvämlighet att begagna hvad man engång har, så länge det icke ännu är alldeles för utnött, och V. Hugo känner nog hur långt han i den delen kan våga sig åstad med sin publik. Innehållet af Angelo är följande: Angelo är en tyrann i den vidtberyktade staden Padua, gemål till den sköna prinsessan Catharina, och lågande älskare till den ännu skönare donna Fisbe. Rodolfo, en landsflyktig och intressant furste, är likväl nog lycklig att i hemlighet beröfva tyrannen den hulda Tisbes hjerta. Utom dessa personer. ha vi äfven sbirren Omodei, en genompiskad skurk, som låtsar sofva och lyssnar vid dörrarna vid sina tillfällen. En vacker dag har denna Omodei velat pröfva fru prinsessans dygd. Catharina har ädelt motstått hans frestelser, och sbirren svär att hämnas. Lyssnande och snokande i alla vrår upptäcker han omsider en stor hemlighet, som är icke mer och icke mindre än den, att Rodolfo är kär i prinsessan sjelf och är älskad tillbaka. På denna upptäckt bygger Omodei sin hämnd. Han hviskar då och då helt tyst ett ord i örat på Tisbe angående den ädle Rodolfo, en och annän lätt misstanka om hans trohet mot henne, och så der vidare, man förstår, under det han på samma tid åtager sig ätt inpraktisera den landsflyktiga fursten i Catharinas gemak. Man skall först veta att Angelo, liksom i nyare tider den ädle romanförfattaren PArtincourt, alltid bär i ett band om halsen en guldnyckel, och denna öppnar hvar enda dörr i hela palatset. På Omodeis inrådan begär Tisbe nu af tyrannen Angelo den lilla nyckeln till låns, af en barnslig nyck, kantänka! en afgjord beundran för Benvenuto Cellinis ciselering! och hvem skulle kunna säga nej åt den förföriska Tisbe med de honungssöta läpparne, de smäktande blickarna! aldraminst hennes tillbedjare, tyrannen Angelo! Sedan man hunnit så långt, inför nu Omodei prins Rodolfo helt hemligen till. Catharina; prinsen gömmer I sig på balkongen, medan han väntar prinsessan, och förrädaren gnuggar händerna i det han aflägsnar sig. Catharina kommer in; hon suckar och är bedröfvad, hon tänker på sin Rodolfo; om han ändå vore här, att jag finge höra den der sången, som han sjunger så väl! Och prinsen sjunger verkligen i detsamma och ligger för den -skönas fötter. Midt under:de mest originella och besynnerliga ömhetsbetygelser hör man något buller. Rodolfo skyndar in i en bönkammare, Catharina öppnar sparrlakanet, kastar täcket öfver hufvudet och låtsar sofva. Det är Tisbe, som med tillhjelp af guldnyckeln genom hemliga korridorer funnit varit särdeles tystlåten, och när man bland de dagliga dan förkunnade att han föreläst för teaterdirektionen