Aftonbladet – 26 juni 1835, sida 3

då emellanåt sina smånöjen, och taga sällan eler alldrig åt sig morgonds:gens om;orger. i I den första klassen träffar man stundom stora statsmän, grundlige författare, djupsinniga forskare i mystiska dunster, trigna samlare af mynt, namn och sigiller, vatsamme embetsmän vid bommarne, uppmärksamme fistaler och pålitlige Tornväktare. Pluaraliteten af denna klass sefver litet, och är bofast. D:eremot höra under dena sednzre ordningen en mängd hjeltar af andra rangen, våghalsar till Jands och vatten, en stor del skalder, virtuoser och artister, I:em Pharaobankörer, Punktöser, Amatörer, Markörer, Traktörer, Aktörer, Dansörer, Frisörer, Radottörer; ja nästan hela det respektiva sällskapet på örer. Bland denna klass fisnas ganska få bo-, men ganska många by-satte. Emellan dessa begge ytterligheter hvälfver sig en mäk:a stor mennisioskara, af naturen bildad för lifvets fullkom!igare nju:ning. Fördommair, exenmpel och hvarjzhanda tiilfälligheter drifva likväl de fleste af dem från sällhetess ssedelvåg, de båda ytterligheterna allt för nära m. m.? Följande visa torde vara mera allmänt bekant, ehu:u icke hvar och en, som redan förut läst henne eller hört henne sjungas, känner den genialiske författaren. Mitt hjerta har kommit i klämma Mellan en Mö och en Bål. I ångsten jag höjer min stämma, Att sjunga den sköna en skål; Men sjuager jag, måste jag dricka; Ty törsten är sångens ruin. Skål! skål då förtjusande flicka! :!; Tills bålarne runnit för hin. Hyad kärlekens makt är gigantisk, Så liten än bytingen är, Min själ blifvit öm och romantisk Otroligt, sen jag blifvit kär. Jag ryser att dräpa en loppa, Som skygg inom florsduken göms Och ångrar och ångrar hvar droppa, :,: Som vårdslösas, spills eller glöms. QO! kan jag ej vinna win sköna; Då rusar jag döden i mund; Men dräuker mig ej som en böna I riznande vatten på stund. Nej, jag vill socratiskt förtära De rykande B larnes gift Och blifva min flicka till ära, :,; Lagd vinbalsamerad i grift. k Om sen mina björnar bli sjuka Af ångest en gång, när jag dör, (Ty kläderna stå ej att bruka Och stopet Värdinnan tillhör); Då skall sig min ande förklara Och lära dem räkna till fem: Vi råkas bland Englarnes skara. 3, Der skall jag nog godtgöra dem. Visan Kalasen, som vi här meddela, är en afde mest originella och en af dem, som bäst målar Förfaitarens mandr. KALASEN. När Kungen hämtar sitt goda vin, Att riksomsorgerna fukta; Då ber han Råderna dra för hin Låvgt bort från hoen och lukta. Sjelf Hofmarskalken då tummar opp Den himmelsflygande kunga-propp Och en Genral lossar af ett skott, Hvar gång han nickar: det smakar godt. När Baron Lus bjuder till sitt bord De smärre gnetter i orten; Kalasas mest med förnäma ord Och då beröms bara I — — n. En sparris, är han ej fingers låag, Gör der parad som en humle-stång Och sura ölet, som brygts i vår, Får namn ech heder af bundra år.? Jag åt hos en Magistrats-person Inmutad skinka cch bringa, Desslikes kalfstek och gödd kalkon