Aftonbladet – 23 juni 1835, sida 4

gång städse ligger Eders Kongl. Höghet om hjertat, derpi hafve vi de ojäfsktigaste bevis och det skole vi alltid med djup erkänsla minnas. Äfven af vår Konungs faderliga hu!dhet hafse vi fått glädja oss. Otorgätliga äro de stunder, då Han på detta, genom sina minnen så hel!igza rum stod i vår krets ej blott som en Furste bland sina undersåter, utan mera som en fader biand sina söner och talade fridens och välsignelsens ord, och manade oss till den srofulla striden för sanning och rätt, tili Gudsfruktan och fosterlandstärlek. Oförgätlig blir oss äfves denna stuod, då vi få emott-ga ett dyrbart vedermäle af Hans Kungliga ynonest. Framtiden är dunkel cch i: gena dödlig han förmådde ännu lyfta dess slöja. Men cen må i sittsiöte bära krige:s åskor e!ler fridens ymnighetshorn, minnet af dessa stunder skall följa oss troget, skall bidraga att elda vårt mod i faran, under mödorna spinna vår kraft och under meningarnes strid obrottslig bevara vår trohet. Den tid skall komma, då mången ibland oss kallas af sin pligt, att oförställdt och utan anseende till personer och omständigheter föra sanningens talao. Och vw skole föra den; ty pligten tål ingen inkränkniog; men vi skole ock minnes: att den äkta sanningens språk tilika är fridens och saktmodets, samt att den Svenska fosterlandskiärleken verkar och strider på samma gå g för Ko-rung och Fäådernesland, och mellan de iu icke vill känna någon åtskilnad. Dyre Furste! At någon värdigare tolk kunne vi j anförtro våra tänkesätt. Värdes då till vår vördade och slskade Konung framösra det varma yngligahjertat:; fria och årliga byllning. Den känsla, som vu lifvar våra bröst, är icke en hastigt uppligande flamma, den skall i mannaåren mogna till verk och gerning. Gud välsignve och bevara vår dyre Konung och Hans äv: Gud skydde det älskade Fäderneslandet! rr EEE EEE