Aftonbladet – 22 juni 1835, sida 2

Fahlun. Vår Grufva har väl likasom hemtat sig ter det betydliga ras, som i benne skedde för något öfver 2 år sedan, men den lemnar ändå understundom vedermälen på den våda, hvari hennes, i sllmänhet raske arbetare sväfva, och nyligen har det skett på ett högst bedröfl:g: sätt. Bitida på morgonen nedgeck ett kameratskap i det så kallade Kumblios Arbeissum och började sitt arbete, men det hade ej länge kuvni: forsättas, förr än något knakande i berget öfver dem hördes, bvarigerom arbetarena togo skrämsel och skulle hasta uzcdan. De kommo likväl ej längt. 1 ögonblicket störtade från hvalfvet af det höga arbetsrummet en sten massa, och deribland åt:killiga klipps:ycken, med sådan häftigbet, att de flesta af ms-nskapet kullkastades af lufttryckningen, och en af dem, Johan Wikman, i sina bästa år, flitig och pålitlig, låg under en stor klyft, på flerfalldigt sätt sönderkrossad och död. Bestörtningen öfver denna svåra olyekshändelse kunde dock ej dröja ensamt vid den afledne. ty hans verld var förbi; men desto bitt are blef detta olycksfall för hans efterlemnade hustru och tre små barn, som, utom smärtan, genom den personliga förlusten af en god man och huld: fader, rycktes från utsigten om en tarflig bergning till armodet. Gagnef den 16 Juni. Nyligen timade bärstädes den sorgliga tilldragelee, a:t en efter sitt stånd ganska aktvingsvärd qviena, Bondehusirun Anna Ersdotter i Gärde, under det att hon, som snart skulle framföda det sjunde barnet och på en af vid den så kallade qvarnforsen avlagde q-ar:ar varit sysselsatt, att afmala den hlia qvantitet hafre, som hon nyss förut lyckats att på kredit erhålla, och som utgjorde hennes och hennes busbålis enda närvarande matförråd, skulle utur q:arcen utgå och tillstänga dösren, genom ett olyckligt fall ifrån den till qvarnen gåe:; de bryggan, som oförsigtigtvis var med inga ledstänger försedd, störtade i den strida strömmen och omkom. man att dess andelösa lekamen, oaktadt flitiga eftersökningar, till så mycket större sorg för ef:erleivande anböriga, kunnat finnas. Man och :ex efterlemnade barn, hvaraf det äldsia, en dotter, år på det sextande och det yngsta, en son, på det tredje året, befinna sigi en nöd, hvilken barmbertiga granvar val för tillfället ökt afbjelpas; men hvilken dock i längden hotar att blifva allför tryckande, om icke något allmännare deltagande emellsnkommer. (St. K. 1 Tidn.)