OM gifier. Nu återstå de 20 kvsapt bärjade familjerna. Dem drabbar skatteförändringen vid alla deras företag. De kunna icke umbara kött, bröd, dricka, litet kaffg, th och :ocker, en bok för sina barns uidervispiog, en tidving, sllt med ett ord, som hör till lifvets nöd:oft och likväl står en grad öfver d:a egentliga dagsverkarens lefnadsbehof. De få för dessa artik:ar betala ett högre pris som gör en förhöjning af 100 Rdr på hvardera, eller tillsammeans 2000 Rdr. Nu kommer härtill följande omständighet: de direkta skatterna kostade föga i uppbörd, ej mer än 100 Rdr, hvaremot de inderekta kosta 600. Staten har då egentligen icke erbållit mer än 2000 Rdr, och således uppstår en brist af 1000. Denna måste fyllas, och accisen såluvda förh:jas. Dess uppbörd blir alltid dyrare, ju högre afgitten är, och således måste man be: äkva brutto-ickomsten till 4000 Rdr. Denna fördelas nu i samma proportion som förut, neml. att dena snåle rike, betalar iatet, den anständigt lefva de ungefär 960, knapt 1000 Rdr, således i alla fall icke mer än bans direkta skatt förut utgjorde, men med den skillnad, act det numera beror af horom sjelf, att genom en inskränkning i lefnadssättet ör minska denna skat, huru långt han behagar, hvilket förut icke var möjligt, och att hela tyngden faller på de fattiga och knapt bärgade familjerna, hvilka ru bvardera måste erlägga 150 Rdr i ställer för de 50, de förut erlade i direkta utskylder, Vi fråga nu: är denna fördelning af skatterne rättvis, när de ovilkorligen drabba den stora massan som ingeuting äger, hårdast, och kunna de sägas utgå med lätthet, rär uppbördssättet medför en så stor förhöjning deri? Må man icke tro att det1a är öfverdrifvet. I Eovgland stiger uppbördskostnaden till nära 4 millioner Sterling, och i Frankrike till 120 millioner francs. De indirekta skatternas uppbö:dskostnad här i Sverige, är änmu större, ty då tullen ivbringar två millioner, stiger Tullsatens aflöring till 570.000 Rdr. Således omkring 30, och med b-räkning aftolag m. m., säkert 83 1-3 procert, då uppbördskostnaden för den direkta beslattningen anses utgöra något öfver 3 prccent. Om man skuile antaga det så mycket beprisade indirekta b-skattniogs-systemet i hela dess vidd, om man skulle afskaff:, eller betydligt nedsätta de direkta utskylderna, för att söka inbrivga aila statens behof genom en förböjning i tullen, och genom en accis på konsumtionen, så skulle kostnaden derföre, i vårt glest bebodda land, bli proportionsvis ännu vida högre, och snart stiga till milloner.) Mean smickrar vanligtvis den fattige, med den välljudande frasen: att den rike som konsumerar mycket, får då äfven proportionsvis betala mycket till Saten. Låtom oss undersöka halten af denna sats. Om den rike är rik, om han på lofligt och lagligt sätt förvärfvat sin egendom genom arf eller ge vom egen flit och framgång, är detta något brott? Nan torde icke påstå det. Men om sjelfva ägandet icke är sådant, tan användandet möjligtvis vara det? Kan det vara ett fel, om han bygger sig ett vackert hus, och låter Byggmäs are, konstnärer och arbetsfotk lefva? Om han båller ett godt bord, och låter bagare, bryggare, slagtare, källarmästare, kryddkrämare m. fl. lefva? Om han består sig och de sina snygga kläder, och låter fabrikanten, köpmannen, skräddaren m. fl. lefva? Om hen unnar sig nöjen at mer eller mindre spirituell natur, och sålunda låter Lilteratören, Artisten, Talangen m. fl. lefva? Om ban med alla dessa depenser, gör en oneklig nytta ås det allmänna, bör ban derföre stiaffas och beiungas i alla sina företag? Ce som ropar på öfverfi.det skulle säkert sjelfve önska att vara rika. Eller borde man mera besömma den rike, om han bortlade sitt såkallade öfsverflöd, om han satte sig på en viadskammare, och lefde af sill och potates: om han avvände sina penningar att oupphörligt gripa omkring sig och föröka sin egendom: om sålunda alla mindre possessioner upphörde, och landet skifiades emellan några få ofantligt rika, befallande öfver en skara torpare och legohjon? Skulle landet verkeligen derigenom bi lyckligare, skulle menskligheten derigenm vinna, och skulle särskilt den fattige vinna? Mon kan med mycken visshet bestrida det. Oneklizan är en yrande lyx, ett ötverflöd, sträckt öfver tlgångarna, förderfligt, både för den enskilta bhusballninger och den sllmänna; men allt öfverflöds a skaffande, alla njutningars upphörande skulle bli fe Hmm en ds la TT bo hsaamns oc : oo sa