Aftonbladet – 17 juni 1835, sida 2

Uti Dagligt Allehanda för i dag läses under rubriken: Politisk reflexion, följande korta uppsatts, som vi låna äfven för våra läsare: Ofta finnes saker, som man önskar och hvartill man har laglig rätt, men som man ändock icke vågar. Hvad är dock det som hindrar? Jo, det såkallade allmänna tänkesättet — ett idealiskt väsende, hvilket af många, men isynnerhet af godtyckets vänner, fördömes, nekas och föraktas (så låter man å!mins!one påskina), men för hvilket alla ändock i hemlighet bäfva och buga sig. Om det yttrar sig i ord eller harvdling, ändrar detta dock ingenting 1 dess natur. Skilnaden ligger i samhällets inrättning; i despotiska stater tiger tänkesättet, till dess det yttrar sig i uppror; i fria länder tiger det aldrig, men yttrar sig deremot nästan aldrig i uppror; eller åtminstone icke förr än oblygheten å de maktägandes sida gått öfver tålamodets gränser. Despoten forskar med ängslan efter allt, hvad man säger om honom, och bäfvar för hvarje ord, som hans spiorer uppfånga bland massan; ett fritt folks styreise kan deremot vara trygg, så länge folket icke sjelfmant frambär några klagomål. Den kan till och med se förbi en hel hop dyiika, om de styrande blott begripa nog af sitt yrke, för att se, hvar det partiella slutar och det alimänna vidtager. Att en eller annan är missnöjd, ja att många äro det, bevissr ofia icke mer, än att en styrelse regerar för alla och icke för partier. Men ofta gör en styrelse det stora förderfliga misstaget att anse allt missnöje för ett partis, att på den grund förakta all yttring af obelåtenhet cch harm. Man soldar några örganer, som ständigt lofsjunga; och så somnar man vid deras serenader, Ofia förklaras en ibland hundrade för folkets pluralitet och de öfrige nittionio för ett illasinnadt parti. Mot parti mätte sättas pårti; och man arbetar så med alla medel, dem Statsivrättningen lemnar, att köpa anhängare, Sedan drifver man hela verket med dem och för dem. Då man ställtsig på den punkten, har man också invecklat sig så, alt återgången är svår, kanske omöjlig. Man måste gå allt längre och längre, värfva och köpa oupphörligt; ty den, som är på det sättet fästad, måste käana sina band dagligen uppriskas, anvars afkastar han dem. För att tillfredsstä!lla alla, som hafva anspråk, och för att ingenstädes använda andra än pålitliga kreatur, måste man gå till yttersta gränsen af hvad man äger göra och således of:a utöfver gränsen af hvad klokheten borde råda; man måise afkasta alla andra band än formernas; kunna blott de något rär sauveras, så anser man sig hafva uppfyllt all rättfärdighet. Det finnes likväl andra band, hvilka en Regering bör hafva sig lika angeläget att respektera, så vida bon vill styra icke blott för sig sjelf, för ett parti eller för dagen. Formernas band äro materiella; de öfrige andeliga. Om lagens bokstaf säger, att Regeringen äger utnämna till ett embete, så kan hon visserligen dertill nämna den okunnigaste och moraliskt dåbgaste; men bör hon nämna någon annan än den skicklige och obefläckade? Sålunda kan en regering utfiårda hvad förordningar hon behagar, blott bon jakttager att icke blanda sigi andra; än sådane ämnen, hvari lagen läggeri Regeringens hand alt stifta Lag; men bör hon väl stifta andra lagar än dem, som äro för samhället nyttiga? Sålunda lägger lagen i de flesta konstitutionella Regerivgars makt att, med få undantag, vägra allt hvad folket genom sina ombud besluter; men bör väl detta wveto annat än i högsta nödfall användas? (sedan 1689 lärer det i Ergland icke vara användt mer än två gånger). Likaledes skulle Regerirgen kunna ega i sin makt att t. ex. till S:t Barthelemy kommendera hela misshagliga Regementen; men månne det vore rätt och klokt att begagna en sådan makt? en Till Utgifvaren af Aftonbladet. i Statstidningen har, i anledning af den Furstliga