Aftonbladet – 11 juni 1835, sida 3

KALEIDOSKOP LAMARTINES BESÖK HOS EMIR BESCHIR. (Forts. fr. N:o 351,) Den boning, som anvistes oss — fortfar Lamartine — låg på en täck, med Arabiska pilastrar smyckad, gird, i hvars medelpunkt en sorlande vattenkonst föll ned i en stor marmorbassin. Kring denna gård gingo trenne rum och en divan d. v. s. ett rum större än de öfriga, bildadt af en åt gården öppen arkad utan dörrar och utan förbängen. Eit sådant mellanting af hus och gata tjenar de tröga Muselmännven i stället för trägård och dess orörliga skugga ersätter för dem trädens, hvilka de hvarken hafra industri nog att plantera, eller lust att uppsöka der naturen låtit dem växa. Fastän våra rum lågo i detta praktfulla palats, skulle de likväl hafva förekommit till och med den fattigaste bonde i en af våra Fransyska halmkojor alltför fula och öde; fönstren hade, oaktadt vintren är sträng i dessa berg, inga glasrutor — en i Orienten obekant lyx — der fanns ioga sängar, inga möbler, inga stolar; ingenting annat än nakna viggarne, söndriga och fulla af råtthål och ödlegångar; golfvet var ojemnt af ler, blandadt med skuren halm. Slafvar utbredde flätade rörmattor deröfver, och lade ofvanpå dessa tapeter från Damaskus. Då detta var gjordt inburo de ett litet med, perlemo inlagdt träbord från Betblebem. Dessa slags bord hafva knapt en half fot i diameter ochi höjd; de likna en stump af en sönderbruten pelare, och hafva blott plats för en ställning, hvarpå Muselmannen uppdukade fem eller sex rätter, af hvilka hans måltid består. Den som nu sattes för oss på det hila bordet, bestod af en Pilua, en rätt at sur mjölk, som blandas med olja, och af några små kurbitser, hvilka voro fyllda med sönderhackadt fårkött och kokt ris. Denna senare rätt är den utsöktaste och verkeligen den smakligaste man han förtära i Orienten. Till dryck fingo vi friskt vatten ur lerkärl med långa halsar, som gå från hand till hand, och ur hvilka man låter vattnet gjuta sig i den halföppna munnen, utan att kärlet rör vid läpparne. Hvarken skedar, knifvar eller gaflar nyttjas: man betjenar sig af bänderne, men de ofta förnyade tvagningarne göra denna sed drägligare hos Muselmannen, Knappt bade vi ätit, förrän Emiren lät säga att han väntade oss. Vi gingo öfver en stor gård, smyckad med vattenkonster och en portik, hvars höga smala pelare räckte från marken ända till palatsets tak. Vi blefvo införda i en ganska