Aftonbladet – 6 juni 1835, sida 2

Lifvets rosor bland tornen ur klipporna ga. Blott sanna ljusets skatt, Begrafd i seklers natt, Ger åt vishetens älskare vinningens fröjd. Irrskensstrimma, Skiftrik dimma Famne dåren, med lekande bildningar nöjd. Hvarför å stumma grafvarna stiga Nutida ynglingar täflande opp? Der att i rena lågor inviga Handlingens vilja. segrarnas hopp, Ej att en forntid läkande härma, Lifva med båleld fåfängans värma, Nej, att ditt helga altar oss närma, Fosterlandskärlek ! — och eden dig ge. Derför stämma Furstar möte Med en gryende tid uppå fädernas graf; Här, vid frihets modersköte, Blott de fria sig samle! — vik fjerran, du slaf! — O Svea Furstar! — här Ert lärosäte är. Söken vishetens råd djupt i Urdarvågs svall; Sen för folken Henne tolken Genom dåd. — det är Konungars lärarekall. OSCAR! — På högen sträng sitter Äran; Blickar med harm på cn gycklande verld. Lyssnar till nya afgudaläran, Slipar i stillhet sitt heliga svärd. Lyfts det — de grundlösa fästen då remna! Men i hvars händer vill hon det lemna, Vigda af Ödet, Äran att hämna? — Furste! Till hvem står dess tigande hopp? — Se omkring Dig! — Ynglingskaran B:r om tecknet att föras i Sanningens strid. Fröjd är mödan, fest är faran, Vill baneret Du höja mot ärelös tid. Men — det var fädrens sed Att ge vid hornet ed — Se! hvad skimrar å högen? — För herskarens staf Fornverld åter Sig upplåter! Bragebägaren blixtrar på fädernas graf 123 Efter skålen för den Studerande Ungdomen. (Mel. Under Svea Banår.) Första Chören. Se! å bägarens rand Gylfes dignande hand Fattar Odens — och urtid tar löftet af ny; Så — 0 sjunkande dag! . Trohetslöftet nu tag Åt gemensamma modren, af dagar, som gry! -Mäktigt ljuder ur högen slägtenas röst, Och dess bud förstås af varma ynglingabröst: Endast äran gör fri; Blifven bättre än vi! Då skall Svea ej frukta en verlds tyranni. Tidens dvärgar då fritt för trohetens fjät Lägge blomböljd snara. Äran spränger dess nät. Snart skall natten förfly! Och förklarad och ny Sveas morgon ur sjunkande dimworna gry. Andra Ch ören. Svea! af söner Icke blott böner För dig höjas. — Äfven trohets helga löfte tag! Pligter och ära Åren ej lära. Klarast ljuda deras bud i yoglinghjertats slag. Tider komma, fly, — Sanning, evigt ny, Skref sina bud, för dem, som gått, och dem som gryVishetens lära Ar oss ju nära: Tanken, ren som himlen, handle öppet som Guds dag! Lögnens röster då, fritt må örat nå! Ljungande sjelfsvåld fåfäng boja smida må! Heliga ära, Ed vi dig svära! Led oss du! — På bergfast grund då Sveamakt skall stå. Slutchör. (Mel. N:o 8 i Haeffners Svenska Folkyvisor.) Väl häfdernas morgon i skönhet uppgår, Dess fjerran dock skimret förhöjer; Men skönare än, ur den tid, som är vår, Ett minne förtjusande dröjer: Då Kung stod å högen bland ynglinga-tropps Och vårn, såsom nu, sina ögon slog opp I skogar, i berg och i datar. Och bilden med kraften af gyllene ord Skrefs in uti minnenas spegel; Och Konung gaf gåfva åt ungdom i Nord Till kärlekens milda insegel. O aldrig förklinge det yttersta bud, Det högsta bland Kungaord: Frukten J Gud, Ej annat då finnes att frukta. O Konung! Du nämde då frihetens grund, Och grunden för ära och lycka; Den makt, hvilken ensam å 1lande stund Evärdelig stämpel kan trycka. Men finns denna grunden i Sveamäns bröst, T osm lan förflur 12 den villarde röäct