Aftonbladet – 5 juni 1835, sida 2

af Aorante, Anteckningar under en resa bt ttotlana år 1832, af Wienburg, England och dess innevånare, af Bulwer, m. fl. Säsom ett litet proistycke meddela vi ett utdrag ur den sistnämde, eller hans reflexioner öfver Englands politiska tillstånd för dagen. Om man deri kan förneka vissa paradoxer, och ett passioneradt, något ensidigt hat till aristokratien, får man dock ej bestrida både det agtaingsvärda motivet till detta hat: kärlekea för folket, och det geniala, uppfattningen, det eldiga, kraftfulla, rapida i stilen, som utmärker förf. till Eugene Aram och The gentleman. Man måste dock anmärka den dåliga ortografien i eu del af öfversättningen. Bulwers Reflexioner öfver Englands politiska tillstånd för dagen. I monarkien finna vi det verksammaste hindret mot allt antipopulärt intresse. Se blott vår nyare historia! Se huru vid alla för folket gagneliga mått och steg konungen alltid är af folkets parti! Hvad för intresse har konungen, att föreviga missbruken? Han har tvärtemot Aristokratien, intet att förlora, om han arbetar för folkets fördel? Hvad för intresse har han, att bibehålla jagtoch kornlagarna — Korporationer och monopolier eller de oerhörda utgreningar, hvarur Aristokratiska nepotismen låter uppskjuta eu skog af förderf, liksom ur ett enda Banianträd? Ett kraftfullt folk gör konungen mäktig; ett svagt folk framkallar noblessen.? En kung kan ej vinna på att göra sitt foik fattigt; men hvar och en Lord har ett grundkapital att afbetala, eller en yngre son att försörja, och så är förderfvet icke för konungen, utan för Aristokratien, ett lukrativt system. Jemför hvad nu för tiden en förste minister gör för sin familj, med det som konungen gör för de sina. Himmel! hvilken storm höjde sig, när kungens son fick en plats vid Towern! Måste han ej nedlägga detta kommando? Deremot se Lord Greys familj i sina aflägsnaste utgreningar hur har icke den fastsatt sitt musselskal på nationalinkomsternas klippfjell? Ministrarnes tunga var stum när frågan var om konungens son, hur larmar den ej om någon angriper någon af dess slägtingars underbåll på statens bekostnad? Aristokratien är ej mindre fiende till konungen än till folket. Var det ej ett aristokratiskt streck af Lord Grey, att ej beveka konungen i egen person förkunna sitt ja till reformbillen, för att vinna folkets kärlek? Men Grey fruktade, att konung och folk skulle rycka hvarandra närmare, än för aristokratiens intressen var gagneligt. Försvagande af aristokratien medför icke nödvändigt något skadligt för thronens säkerhet. Se, äro ej de monarkier mäktigast der aristokratien är mindre stark; i hvilka folket och konungen bilda en stat, och der aristokratien blott utgör byggnadens yttre prydnader, men ej dess grund? Se Preussen, det bäst regerade land i verlden, der folkets välstånd och lycka kunde försona oss med despotismen. Der folket upphöjer sig i bildning, politisk makt och anseende, der är den absoluta monarkien vida helsosammare och mindre förderflig, än en girig adel. Se historien! Allestädes der en kung leder sin makt ifrån aristokratien, der är det aristokratiens laster, ej monarkens fel, som förstör ett rike: det är adela som minskar folkets kärlek för hofvet. — Adeln är hofvets skandal, — dess krypande och smygande på bakvägar, dess gyckel bakom regentens rygg och dess smiliga uppförande inför hans ögon — äro de orsaker, genom hvilka konunga-majestätets glans fördunklas inför folkets ögon, och genom hvilka den gudomliga glans, som skall omgifva konungens person, mister sin gloria. Otåligt öfver auktoriteternes missbruk undersöker ej folket noga, från hvilken aaktoritets väderstreck missbruken komma, och kastar derigenom på det mest i ögonen stickande föremålet, det hat som med rätta borde rigtas mot mindre synliga och underordnade föremål. Hade icke Franska aristokratien varit så mäktig och så förderfvad, hade Ludvig XVI aldrig fallit för bilan. Han var nu martyr för sin adels laster! i Påståendet att aristokratien tar folket i försvar mot kronan, är eckså falskt; ty äfven utom Adel skulle inom England konungamakten ej kunna ofverväldiga folket, som numera i bildning och frihetskänsla alldeles ej i rikedom, ej mycket eftergifver adeln. Så länge väfstolar röra sig i Man chester — så länge smedjehammare slå i Sheffield — så länge pressen låter sitt breda baner fladdra ut öfver hela landet, så har man ej att frukta, det Tnelands lefnadsfriska hjerta skulle förfalla i en så