Aftonbladet – 4 juni 1835, sida 3

och stund som heldst, vare sig för eget nöje eller för att roa sina vänner. Men i alla fall så har jag alldeles icke sjungit; jag har en sådan snufva, att jag icke skulle kunna få fram en onda ren ton. Embetsmannen: Polisagenterna, som arresterade er hafva icke heller pästått att ni sjöng aent .-Mr. Flins-Ferry Det är falski! (skratt.) on Embetsmannen: Men ni har stört sömnen 1ör hela granskapet genom edra ohemula läten och sänger! Jag dömer er till fem sk. böter. Vår unga fashionable drar upp sin börs, och a fräknar de fem skilliogs böterna och nästan lika mycket i rättegångskostnader, samt aflägsnar sig, goolande på Jägarkören i Friskytien, så rent hans olidliga, soufva tillåter. — En rättegång angående mordförsök af passionerad kärlek har nyligen varit 3jord anbängig vid domstolen för Mary-le-Bone i London. Den asrklagade är en ung man, aderton år gammal, vid samn Georges Cooper, tjensteman vid Ost ndiska kompagniet. Se här de omständigheter, som genom den åklagande parten, den likaledes aderionåriga Lovisa Palmers vittnesmål blifvit framlagde: Jag tillhör, har den unsa flickan förklarat, en aktningsvärd familj från Brigthen Jag gjorde i denna stad bekantskap med Hr Cooper, som var kallad dit af sin tjenst. För tre månader sen kom jag till London till min syster Sarah Palmer, modhandlerska härstädes. M:r Cooper besökte mig ofta hos min syster, och begärde små möten af mig, som jag vägrade. En dag i sistledne veckan mötte jag hosom på gatan; han förebrådde mig min köld och mitt förändrade uppförande emot honom, tillskrifvande detta föreställningar af min syster emot vår förening. För att icke drifva hans elaka lynne till det yttersta, lofvade jag honom ett rendezvous för morgondagen, om qrällen i min systers butik. Han inställde sig punktbgt, och jag biföll att göra en promenad med honom. Vi gingo förbi en bod, der man höll ostron och likörer tillsalu; han ville der ha mig in med sig, hvilket jag likväl bestämdt vägrade. M:r Cooper lemnade mig då ute på gatan, styndade in i boden och återkom med en knif att öppna ostron m-d, den han tagit på disken. Han hotade att mörda sig sjelf midt för mira ögon, om jag icke biföll att supera med honom. Hans ögon gnistrade; jag ville afväpna honom, men han lyfte sin arm alldeles ursinnig. Jag måste då göra som han ville. Han tvang mig att gå först, och som jag då steg in före honom, högg han mig med knifven i ryggen så atc bloden genast forssade ut, Jag gaf till ett skrik; Cooper omfamnade mig, och bedyrads att hans bjerna alldeles gick ikrivg för hocom, att det icke var mig, utan min syster som han velat döda; han besvor mig att förlåta honom och ledde mig hem ända till porten. Min syster, för hvilken jag var nvödsakad att berätta dessa detaljer, har trott mig böra göra klagan inför domstolen, af fruktan för min framtida säkerhet. Sarah Palmer hördes såsom vittne, och bestyrkte sin systers förklariog. Hon hade förmått Louisa att bryta upp med Cooper, emedan den unga mannen tycktes vara litet vriden, och hon, kvar gång han helsade på henne, måste darra för att han kanske skulle gå till ytterligheter. Läkarne intygade att Lorzisas sir under högra axeln hade en djuplek af vid pass en tum, men att mordvapnet lyckligtvis blifvit hindradt af ben, och att såret således icke var på något sätt farligt. Georges Cooper har icke sagt ett enda ord till sitt försvar, och under hela förbandlingen bibehållit en dyster uppsyn. Han har blifvit transporterad till Newgate, för att dömas af Central-brottmålsdomstolen. ——————— LV A NN ON CER