Aftonbladet – 4 juni 1835, sida 2

en följd af dess benägenhet, att lindra och hjelpa under en allmän beklagansvärd ställning för de undsättnings-betalande i en stor del af provinsen, äfvensom det bör mämnas att kronan genom åtgärden icke varit utsatt för någon förlust, hvilken deremot för Majoren sjelf icke lärer kunnat undvikas; hvarom åtskillige bevis finnas meddelade, som vi ansett oss slutligen äfven böra införa, Intygandet lyder sålunda: Sedan till vår kunsztap kommit, att angifvelser skola äga rum mot Magazinsförvaltaren i Lidköping Majoren och Riddaren E. Meijer, för det han skall hafva mottagit! öfvermål på mindre god och magazinsgild säd, vid undsättningsleveransen nästledne höst och att häröfver kommer att anställas kanzliförhör, så anse sig undertecknade af rättskänslan uppmanade att meddela följande sanningsenliga upplysningar, hvilka torde förtjena ett rum bland handlingarne. Underrättelsen, att Kongl, Maj:t på dess Befallning3hafvandes ömma underdåniga framställningar, nådigst tillåtit Skaraborgs läns djupt skuldsatte innevånare att mot förhöjda priser få in natura betala undsättning-spannmålen efter 1830 års missväxt, emottogs med allmän glädje och all undersåt!lig tacksamhet: och Pastorerne liksom Kenungens Befallningshafvande sparade icke några bevekande uppmaningar till undsättningstagarne, att, såvidt görligt vore, begagna detta välgörande tillfälle att afbörda en skuld, hvilken annars icke kunde afbördas, Likväl förnam. man af de i ämnet utfärdade kungörelser, att vid denna lefverering voro fästade sådane vilkor, hvilkas stränga iakttagande hardt nära gjorde den overkställbar. Dessa vilkor voro, att levereringen borde vara verkställd inom d. 15 November, och att säden skulle vara magazinsgild och qvarntorr. Beträffande först, att inom en tid af 27 dagar leverera hela skuldbeloppet från alla de församlingar, som voro hänvista till Lidköpings Kronomagazin, så var detta i sjelfva verket nästan ogörligt för leverantörerne, för hvilka, om de ock:å kunnat aflemna och forsla så mycken säd, dem sena bergningen och ännu icke verkställda rågsåningen samt höstplöjningen knappast medgåfvo någon tröskning utöfrer de oundgängliga behotven. Beträffande dernäst, att i Oktober och November månader, i ett så kalladt vätår, leverera mag2zinsgild och qvarntorr säd, så var detta ännu mindre görligt, åtminstone hvad vårsäden beträffade. Den kunde i ordets stränga bemärkelse icke lemnas qvarntorr annorlunda, än medelst torkning i bakugnen, hvilket åter, om än tiden medgifvit det, icke lät sig göra till så stort belopp, särdeles på en skeglös ort, der knappast ved finnes till de vanliga behofven. Utom denna råhet, sem sålunda vidiådade säden i allmänhet och hafran isynnerhet, är det ett allmänt kändt beklagligt faktum, att kornet här i erten, genom de senare vätåren, och måhända en missvårdad brukning och skötsel, allsicke finnes stridt och rent från hafra och frön. Skulle således Magazinsförvaltaren allt igenom fortfarit att med stränghet kassera säden, så hade den af en huld styrelse vidtagna liqviden till största delen förfelats, undsättningsskulden för de flesta förblifvit lika tryckande och statens säkerhet för undsättningen hvilande på en ganska slipprig grund. Trenne sätt framställde sig för Magasinsförvaltaren under så beskaffade förhållanden, nemligen att antingen strängt kassera, eller ikläda sig en gifvsn balans, eller ock genom billigt öfvermål, der sädens beskaffenhet sådant äskade, åtaga sig omsorgen att genom noggrann skötsel; och rensning göra den säd magasinsgild, som vid lefvereringstillfället icke var det. Fördenskull måste hvarje oförvillad lefverantör hålla Magasinsförvaltaren räknivg derföre, att han icke förkastade detta sista alternatif, hvarigenom fördelen af liqviden kunde begagnas, leverantören genom en och annan kappes tillägg på sin lefverans få tillgedonjuta öfver 50 procents förhöjning utöfver de gångbara prisen, och5staten likafullt tillhaudahållas magasinsgild och qvarntorr säd, — Väl kan man säga att magasinsförvaltaren hade handlat juridice rättare, om han, endast seende på föreskriftens bekstaf hade omfattat det första alternatifvet och icke emottagit annan än afradsgild säd; men med detsamma bade nära hela den beslutade anstalten gått om inte, och man hade då med fullt skäl kunnat hit lämpa, att högsta rätt var högsta orätt: helst denna anstalt var en välgörenhets-anstalt för en skuldsatt och utblottad landsort. Slutligen kunna vi ej undgå att fiana anmärkningsvärdt, huru någon lefverantör nu först, efter nära ett års belåtenhet, kommit sig till att klaga öfver ett för dem sjelfva gagneligt förbållande och hvilket ingalunda kunnat äga rum utan sjelfvilligt åsämjande. Hade allmogen velat och funnit sig föranlåten att klaga, så hade det skett både förr och på behörigt sätt, hvilket dessutom Kronobetjeningen, som var anbefalld att ovilkorligen vara närvarande vid uppbörden, för att befordra ordning och säkerhet, dervid ingalunda kunnat underlåta att anmäla. Lidköpings-orten d. 26 Aug. 1833. oa. M. Hasselrot Kyrkok. i Särestad. G. Wennerberg, Kyrkohb. i Härenbed. Carl Liljegren, Kyrkoh. i Flo. Nath. Wallin, Kyrkoh. i Örslösa. O. Hasselskog, Prost i Ryda. Johan Edberg, Kyrkoh. i Jung. G. F. Bruno, v: Pastor 1 Skarstad. Bernb. Stabeck, Past. i Wäånga. CJ. Ihrmarck, Past. i Synnerby. J. Th. Hellstadius, Past. i Saleby. S. F, Jungmarker, Past. i Säfvared: P. Sjöberg, v. Past. i Rackeby. O. G. Sylvån, Past. i Hjerpås. N. U. Hårdh, Pr Past. i Källby. P. Lagergren, Past. i Synnersberg. Carl Florn, Kyrkoh. i Lekåsa. Th. Hellstadius, Rektor Sch. i Thun. Mårt. Frössberg , Past, i Tådene. Johan Thun, Past. i Tun. J. Gyllenspetz, Major. N. Reenstjerna, Kammarjunkare. L. Råenstjerna, Ryttmästare. Wahlfelt, Öfv. Löjtnant. ÅA. F. Frejdenfelt, Öfy. Lötjn. Joh. Leonh. Belfrage, Löjtn. J, M. Liedberg, Kapten. J. Uggla, Major. Lika lydande med originalet, utom namnen, som ej föTT mar a oudinine stvrka