Aftonbladet – 2 juni 1835, sida 2

Edert väl. Tagen emot af den kärlek, som tror allting, som boppas allting, vår väntan att med större glädje få se. Eder åter vid.est blifvande riksmöte. Låten emellertid åren tala, så skall det förflugna, af sin egen svaghet, digua till jorden, det vråvgvisa straffasaf den ovärderliga satningen, och Sveriges Odalmänr bibehålla sin ånborna , lärge bevasade ära af Jugn kraft; sjelfväldets hofsambet, enkla men rena seder. Gånge gudsfruktan med Eder, så skall välsignelsen följa Eder, Faren väl!? Talet kostar arbete att genomläsa; det bar troligen köstat äonu mer att författa. Dess andemenirg är ej läst att begripa för hvar och en, men så mycket ksp man dock inhemta af de med konst och ansträngning bopskrufvade fraserna, att H:s Hög-ördighet menat mer, än han velat säga, räknande på, att hans åhörares samveten skulle säga dem khkvad han förtegat eller blott antydt. AF sådant slag är insinuationen vm sättet i BondeStåndets ifver för folkundervisningen, hvilket PresteStåndet följt med deltagande. Betyder detta ord: intressets uppmärksamhet! eller betyder det: medhdande, ömkan? : Härom lemnas man i ovis:het, och det återstår sålunda endast gissvirgen, hvilken leder oss till den förmodan att förslaget om nådårs användande till det profana ändamålet: folkundervisning, väckt, som bekant är, inom det Hedervärda ståndet, varit det Högvördiga ståndets pluralitet mindre behagligt. — Men hvilka äro de stora löften, scm Bondeståndet gifvit, och hvarom Hr Biskopen ordar? vi kunna I icke påminna oss några sådana, men om sådana verkeligen blifvit gifoa, bör det icke förundra Hr Biskopen, såsom en i verldslifvet väl verserad man, i fall det skulle gå med dem som med åtskilliga andra stora löften. Man bör då förmoda, att den kärlek, som tror och hoppas allting?, äfven föreställt sig den uteblifna verkställigheten. — Märkeligt är hvad Hr Biskopen talar om det ogräs, som ovännen utsått. Denna fruktan torde ej vara ogrundad. Visserligen kommo en stor del af våra ständer till riksdagen med goda försatser och en allvarlig vilja, i synnerhet voro de lofvande utsigterna märkbara hos Böndeståndet. När detta icke desto mirdre kunnat förmås, att t. ex. förkasta lagen om de tysta förmånsrätternas afskaff.nde, men deremot antaga den om majestätsbrott, ingå på lånefrågan m. m. så är det tydligt, att ovännen måste ha varit framme. Ar Biskopen, som en audelig man, urskiljer säkert spåren efter honom.:ch hans utsäde. Af löftet om den större glädje, hvarmed. Presteståndet skall möta sin hjord vid nästa riksdag, bör: man dock hämtå den tröst, att de Högvördige då räkna på medei att besvärja honom.