Aftonbladet – 19 maj 1835, sida 3

ULL alt gvla CU SIIRL SITTA VI ar BsUIRB:.: WAÄGIBIDSTUAU HL? p ker fronudörerne om munnen med löften om en och annan högre beställnivg åt partiets förnämste, och de goda herrarne lofsa att förråda stasen i kardinalens händer. Presidenten ensam reserserar sig, och skyndar direkte till St. Germain, för att inför D ottningens fötter nedlägga folkets fordringar. Markisen bifaller att tända tyrverkeriet. Detta är en signal åt kardinalens troppar utanför Paris, att underhandlingen lyckats, och den besvaras med ett kanonskott. Det behöfdes likväl icke mera för att uppväcka misstanka hos pöbeln, som samlats utanför egendomen, för att beskåda de granna Juftbägarna och so!arna. Man intränger i trädgården och orangeriet, Perinet i spetsen med draget svärd. Fabrikör Mathieu, som änvu har skrifvarblod på fingrarna efter protokollsförningen, som vid underhandlingen blifvit honom uppdragen, håler som bäst på att lugna folket, och bedyrar att ingen fara all: är å färde, då ridån faller. I tredje akten 3e vi markisen ännu vara qvar i Mathieus hus. Det är samma natt framåt morgonen. Han har ett bref, som nödvändigt måste fraktas ut till arn er. Han vet ingen tjenligare till detia uppdrag än den raska Didier. Huset är på alla sidor bevakadt, och man måste således klifva öfver en hela tjugu fots hög mur. Men Didier är lätt som en svala, och han skall genast vara färdig. Nu är det tydligt att han låter hertiginnan kläda om sig i hans nyaste dräg; de äro temligen jemnvuxna, och nattens mörker fulländar mystifikationen. En repstege kastas öfver muren; hertiginnan Didier emottager depeschen jemte många, och för ett så brådskande tillfälle nog långa, lyckönskningar på färden, svänger sig opp på stegen, och är i en handvänning öfver muren och nere på andra sidan. Fader Mathieu råkar likväl olyckligtvis att genom sina högljudda förmar ingsrop till den förmodade sonen väcka en utpos!s uppmärksamhet. Ett skott smäller. Larztrumman hvirflar. O himmel! Didier är ertappad! kanske skjuten! De stormande soldaterne göra en bresch på muren och inströmma åter i trädgården. Pluraliteten tycktes per acclamationem yrka att utan vidare krus hänga upp den goda Mathieu. Den gamla syndaren äskar Jjad; det skall vara honom så lätt att rättfärdiga sig. Mina hederliga borgare! begynner han, men förgäfves! Man har ertappat hans soo med depescher till kardinalen; han är i komplott med foltets fiender. Ett budskap anländer väl att fången gjort sig fri, kastat sig på en häst och försvunni:; detta förändrar likväl icke saken. Mera talande tyckes deremot vara, att den sannskyldige herr Didier helt trank It presenterar sig från en annan sida af trädgården; men uppttckten af markisen och af en briljanterad gulddosa . med några rader t2cksamhet från hertiginnan, hvilket allt hemligen: blifvit iosmygdt i Mathieus ficka, och förargligt nog just nu råkar falla derur jemte näsduken, intrasslar knuten alldeles objelpligt; och det ges endast tvenre alternativer, att se denna itubuggen af ett Alexanders svärd, eller vår vän Mathieu dinglande i närmaste träd. Lyckligtvis eger hvarje komödieskrifvare ett sådant svärd alltid i beredskap på sin skrifpu!pet. Fred! fred! höjer sig ett rop utanför scenen. Parlamentspresidenten, som i andra akten af Mathieu hemligen blef utsläppt ur trädgården, har kbos Drettningen lyckats på andra vilkor, än negociatörernes: i Oorangeriet, utverka freden. Mathieu iyftes i glädjen högt upp på folkets armar, och pjesen slutar med lLfliga burrarop för drottningen, hvarsintåg istaden bakom fondmuren man får i tankarna föreställa sig så lysande som möjligt. Pjesen är ovanligt väl öfversatt, och saknar icke sina pikanta ställen i dialogen. Hvad sjelfva aktionen beträffar, så torde man verkligen sällan få se ett stycke utfördt med mera ensemble. Hr Lars Kinmanson, som Mathieu, spelar så det är lust och glädje att se det. Det är verve, natur, nyanvsering. Mamsell Westerdal, Dider, återger sin roll med mycken hållning och takt; för dem, som förtjusats at flickornas exercis i nya garnisonen, är här åter tillfälle till en dylik njutning genast vid ridåns uppgång, då man finner den skägglöse öfve:sittaren helt inbegripen isina manövrer och tempo, och detta allt till musskens takt. M:ll W. bar en klangfull och ren röst, som med M:ll M. Fickers behag och säkerhet förenar en större styrka än de båda systrarnas. Dessa, spela, tom vaaligen, nätt och täckt. Ar Habichts spel, om det icke höjer sig mycket öfver medelmåttan, skämmer likväl icke bort de an